Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
a7
allmogen välbekant praktgräs litet hvarstädes inom socknen.
Åtminstone äger man rätt att sluta härtill, om den tradition är riktig,
som Mathesius år 1837 upptecknade: Vid detta tillfälle uppgafs
af de äldre bland allmogen, att denna växt i deras barndom talrikt
träffades hart nära öfver hela församlingen; men all den sedermera
betydligt aftagit.» Yttermera vinner denna Mathesii uppgift i säkerhet
genom de upplysningar, jag vid mitt besök inhämtade af den nämde
Klas Jansson i Bondegården. Denne, som nu var en medelålders
man, hade tradition 0111 Stipaii, hvilken tydligen betraktades som en
af gårdens fäderneärfda klenoder, från far, farfar och farfarsfar,
hvilka efter hvarandra suttit på Bondegården, sålunda från
åtminstone ett århundrade. Enligt denna tradition hade Stipa fordom
förekommit vinnigt på Bondegårdens ägor och i deras grannskap.
I gamla tider gjorde man ofta »kryddkvastar» utaf den, och såväl
Jansson som hans hustru mindes sockennamnet åkerull». Detta
namn anför redan Fries (Mantissa p. 4), tydligen efter Mathesius:
»Arista sua ultra spilhamam longa plumosa eliam vulgi
admiratio-nem movet (Åkerull appellatur) el ad conclavia festiva ornanda
dili-genter colligitur».] Ännu i ganska sen tid pryddes Åsaka kyrka med
Stipa-buketter vid barnens första nattvardsgång. - Fries’ uppgift,
alt Stipa under tiden mellan Falck och Mathesius »multoties frustra
quesita» tyder sålunda på några föga planmässiga efterforskningar.
För tiden 1837—1906 äga vi ganska säkra hållpunkter på
Åsaka-Stipans historia. Dels ha vi Bondegårdssläktens bestämda och
tydliga uppgifter från hela denna tidrymd, dels Mathesii noggranna
iakttagelser från 1837—1854. Vid återupptäckandet 1837 var den
definitivt inskränkt till Bondegården inkl. åsparliet närmast Ö om
landsvägen, sålunda del område, på hvilket den ännu i dag
förekommer. Bondegården hade för öfrigt antagligen alltid utpekats
som »locus classicus», ty då Mathesius omtalar sitt fynd af 1837,
säger han: »återfanns på samma våxtstålle å östra sidan af kullarne
intill Bondegården.» Dess historia från 1837 har liksom under
tiden från sjultonhundratalets midt intill detta årtal tydligen
karaktären af en långsamt försiggående utrotningsprocedur, hvars
fullbordande nu med stora steg närmar sig slutet. Följande faktorer
ha varit verksamma :
1) Upplöjning. Mathesius säger: »Sedan 1837 liar den
ytterligare minskats - elt hufvudsaklig! skäl därtill är dock, att en del
af den vall, hvarest den mest förekom, är upplöjd till åker.»
Säkerligen afses, såsom nyss framhölls, därmed närmast de nedre, nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
