Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83
Puccinia Caricis montana’. Denna af J. Lind under Sv. Hot.
Föreningens exkursion 1907 på Varholmen anträffade svamp är enligt
honom, p. 386, förut endast känd från Österrike-Ungern och Schweiz.
Möjligen hör också den tili de sydosteuropeiska relikterna.
En fullständig motsvarighet på den europeiska kontinenten till de
svenska .S7//>a-sani häl lena har jag icke kunnat finna i litteraturen.
Men däremot är det tydligt, alt en mängd växtsamhällen i sydöstra
Europa upp till Preussen i norr äro i hög grad besläktade och ofta
trots de oerhörda afstånden med öfverraskande många
gemensamheter eller alterneringar i artlistorna. Sådana samhällen äro kullar
och sluttningar i stäpperna och pusztan, örtrika hedar, torra
busksnår, torra ängs- och »trift»-formationer samt växtsamhällen pä
solöppna kalk- och märgelsluttningar. De bästa
öfverensstämmel-serna har jag från Scholz’ utmärkta -Die Pflanzengenossenschaften
Westpreussens», där särskildt hans listor från »kurzgrasige Triften ,
som af p. 77—78 i denna uppsats kan synas, lämna gemensamma
arter i massor. Men redan här ha de samhällen, som innehålla
med de västgötska gemensamma xerotermiska element, mer eller
mindre karaktären af reliktformationer. Längre SO inåt kontinenten
bli såväl dessa samhällen som de ifrågavarande xerotermerna
vanligare. Det område, där vegetationen af den svenska
S//pa-formations-typen är bäst utpräglad och står i bästa öfverensstämmelse med de
nu rådande klimatförhållandena, är öfvergångszonen mellan de ryska
skogs- och stäppregionerna. Själfva den typiska stäppen är, trots
liera gemensamheter i arterna, för afvikande till sin natur att direkt
jämföras med de snåriga gräs-örtbackar, i hvilka den svenska Stipan
funnit sin sista reträttplats.
Vi kunna sammanfatta resultaten af den undersökning, som i
detta kapitel ägnats de västgötska SZ/jDa-samhällenas ekologi och
växtgeografi, sålunda:
De äro örtbackar stående i öfvergång till törnsnår, och det är
endast som edafoider dessa samhällen kunna äga bestånd i den
nutida vegetationen, då denna fritt får utveckla sig. De ingående
arterna äro förnämligast xerofyter och torrhetsälskande mesofyter.
Till sin allmänna utbredning inom Europa äro de liksom bela
samhället i en för bredd- och längdgraden ovanligt hög procent
sydliga och framför allt sydostliga. Dessa på en gång torrhetsälskande
och sydliga former kunna, för att, som i det föregående blifvit
gjordt, gifva ett af Briquet först infördt ord den utsträckning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
