Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(84)
Eriophorum latifolium, Gymnadenia conopsea, Juncus fuscoaler, Parnassia
palustris, Siiccisa pratensis, Tofieldia calyculata.
Såsom förklaring till det anförda tänkte jag mig i början människans
direkta ingripande. Men denna åsikt rubbades, då jag några veckor
senare fick se en likadan livetetufva i ett kärr nära Kläppeviken i Gothems
socken på östra Gotland. Här var afståndet till människoboningar ett
par kilometer, och gångstigen som leder till fiskläget går vid sidan af
kärret ett godt stycke från tufvan.
Sannolikaste förklaringen är väl, att djur (fåglar?) utplanterat de första
fröna, af hvilka enstaka fruktbärande individ uppstått, och att dessa
sedan gifvit upphof till de kompakta tufvorna.
På grund af axens bristfälliga utbildning är det kanske ej sä lätt att
närmare bestämma hvetesorten. Men all sannolikhet talar för att det
är den vanliga T. vulgare Vill.
K. Johansson.
En bortglömd form al’ Cerastium arvense L.
I den redogörelse, som J. P. Rosén och Göran Wahlenberg 1819
afgåfvo rörande de af den förre under åren 1816—18 gjorda växtfynden
på Gotland, finner man första gången Cerastium arvense omtalad som
gotländsk växt. Fyndorten var Carlsvärds skans vid Slite. Det var
emellertid ej den typiska formen, som Rosén funnit, utan en bredbladig och
hårig varietet (><Est varietas nimium latifolia et pilosa, cjuod ad herbam
Cerastio vulgato non parum accedens»). I Wahlenbergs Flora Suecica
ed. I upptages den under benämningen ß foliis obtusiuseulis hirsutis utan
att någon nv fyndort uppgifves. I Hartmans flora ed. 2 1832) har den
fått namnet var. ruderale och karakteriseras till skillnad från
hufvud-formen såsom bredbladigare, sträfluden». En säkerligen ej motiverad
klimax förmärkes i beskrifningarna (pilosa, hirsutis, strälluden). Den
upptages sedan i Hartmans lloras senare upplagor åtminstone till och med
den åttonde. I de sista har den försvunnit.
Då belt visst samma exemplar från Slite åsyftas åtminstone i
början af formens tillvaro i litteraturen, framgår däraf, att den af C. J.
Hartman namngifna formen f. ruderale utmärker sig genom 1) breda
blad. 2) trubbiga blad, 3) rik eller lång liårighet. I riksmuseets
samlingar, hvarur jag till låns erhållit studiematerial, finnas några individ,
som af Rosén insamlats på Carlsvärds ruin 1816 och som säkerligen
utgjort en del af materialet, hvarpå formens namn grundats. De äro
emellertid ej särdeles bredbladiga. Nägot bättre äro de af E. Ekman
1869 vid Slite insamlade (Fig. 2) samt exemplar från Gråbo vid Visby
(C. Lénström) (Fig. 3). I riksmuseet finnes vidare ett hithörande
exemplar från Östergötland, V. Husby, Hylinge (leg. II. Strömfelt 1881). Hos
alla dessa äro bladen trubbiga samt bredast omkring midten eller till
formen nästan rektangulära. De bilda en visserligen ej vidare märklig
men dock i sina ytterligheter hilt igenkänd form, som med anciennite-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
