Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
265)
var. arenaria Fr. (se Aulins uppsats i Bot. Not. 1901 p. 2155;
exemplar i Ups. Bot. Museum), en bestämning som utan tvifvel är
riktig. Att detta namn först sent kommit till sin rätt, berodde utom
på ofvannämnda omständigheter äfven därpå, att C. .1. Lindeberg,
som på 1890-talet bearbetade släktet Glycerin, ej erkände
Golhems-formen såsom en maritima. Då jag genom att icke upptaga denna
art i min förteckning öfver Gotlands kärlväxter 1897 har del i
dessa underlåtenhetssynder, anser jag mig ha någon rätt och
skyldighet att draga ett strå li 11 stacken, då det är fråga om att samla
material till utredandet af G/yceWa-formerna.
På sista åren är nar. arenaria funnen på flera ställen vid
Gotlands stränder särskildt af E. Th. Fries och Th. Lange. För att
visa samhörigheten med den i Nov. Mant. II beskrifna formen vill
jag först meddela några anteckningar om den gotländska formens
morfologi och ekologi. De blombärande stråna (se fig. 1 o. 2) äro korta,
5—20 (i allmänhet omkr. 15) cm., vanligen bildande spetsig vinkel
mot marken eller nästan nedliggande. De förekomma antingen
ensamma eller fåtaliga tillsammans och bilda jämte de korta, m. e.
m. uppräta sterila skotten en tufva, som i allmänhet är blott en
eller annan centimeter i diam., men som på näringsrikare jord kan
bli större, hvarvid dock stråna bli längre och mer upprätta samt
de nedan nämnda långa, rotfästade stolonerna knappt komma till
utveckling och varietetskännetecknet således i hufvudsak försvinner.
I annat fall utgå från tufvans bas kraftiga, nedliggande, en till
flera decimeter långa utlöpare, hvilka ur sina axiller slutligen
utveckla korta, vid basen ofta birotsalstrande skott.
Om birötternas uppkomstsätt må några ord nämnas. I alla
beskrifningar jag sett sägas utlöparna vara »rotslående» eller utveckla
birötter »från lederna». Birötterna framkomma emellertid ej
omedelbart från stolonerna. På sommaren finner man mer eller mindre
sparsamt långa, vid marken förankrade, rosettbärande stoloner
bland talrikare sådana, som visserligen äro nedliggande men ej
som de förra fästade vid underlaget. Hos de förra äro bladen i
allmänhet vissnade, men ur axillerna ha framkommit belt korta,
nu friska rosetter, af hvilka somliga vid sin bas utsändt birötter,
som stadigt fästa utlöparna vid underlaget. Redan vid
sommarens början fann jag bladrosetterna så starkt rotade, att utlöparna
lätt sletos af, då man sökte lösgöra dem från marken. Det andra
slaget stoloner, som uppenbarligen utvecklats under det löpande
året, saknade däremot vidfästningsanoidningar och det t. o. ni. vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
