Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
kologiskt afseende de i Sverige sydliga: Care.v ericetorum,
Cliæro-phi/llum temulum, Corniis sanguinea, Daucus carota, Geranium
co-lumbinum, Melampyrum cristatum, Leontodon hispidus, Torilis rubella.
Karaktäristiska äro vidare ett antal typiska löfängsväxter
såsom : Anemone nemorosa, Epipactis latifolio. Hedera helix, Lonicera
xglosteum. Orobus vernus, Pulmonaria officinalis, Viburnum opulus,
Viola mirabilis.
De ofvan gjorda sammanställningarna, grundade på anförda
växtgeografiska skildringar i samband med studiet af gängse
floris-tiska handböcker, antyda ytterligare högbuskformationeiis
öfverensstämmelse med de centraleuropeiska buskformationerna. Särskildt
synas mig de till den förstnämnda gruppen hörande växterna,
hvilka i förhållande till de öfriga hafva en jämförelsevis exklusiv
utbredning, äfven tala för öfverensstämmelser med afseende på
ifrågavarande samhällens utvecklingshistoria.
Såsom förut framhållits äro de författare, som behandlat
centraleuropeiska buskformationer, i allmänhet benägna att tillskrifva dem
ett »pontiskt» ursprung. Så Scholz, Græbner och Gradmann.
De kunna motivera detta därmed, att i de af dem studerade
samhällena ofta ingå specielll pontiska arter. Dylika saknas emellertid
i högbuskformationen. Det kan därför anses oberättigadt att utan
vidare antaga utvecklingshistoriska öfverensstämmelser mellan
högbuskformationen och de centraleuropeiska buskformationerna.
(lår man till de utvecklingshistoriska undersökningar, som
beträffande den skandinaviska vegetationen utförts, särskildt af
Areschoug (I) och Sernander (III, IV), synes ett sådant antagande
äfven stöta på betänkligheter. Det visar sig nämligen, att den
svenska vegetationens mest utpräglade sydosteuropeiska element
saknas i högbuskformationen.
Med afseende på detta förhållande kan jag hänvisa till de
västgötska, högbuskformationen jämförelsevis närbelägna
Stipa-formationerna (Sernander IV). I jämförelse med dessa visar det sig
tydligt, att högbuskformationen i mindre grad präglas af xerolila
karaktärer. Den i högbuskformationen jämförelsevis vanligt
förekommande Hedera helix synes särskildt tala för inflytelser af ett
fuktigt klimat. Om ett liknande inflytande antyda ett par
Iiosa-arter. Ii. glauca Vill. *per-angidens Matss., och Ii. glauca Vill.
*per-fricans Matss., hvilka enligt benäget meddelande af den
framstående rodologen R. Matsson representera västsvenska typer.
Sernander har (1. c.), särskildt med stöd af Hui.ths (I) och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
