Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
205
em. och en ålder, som öfversteg 250 år. Enbuskarna ha i likhet
med rönnarna utbredt sig öfver de stora blocken och söka på så
sätt tillgodogöra sig största möjliga värmemängd.
Videarterna. Någon videregion i den Wahlenbergska meningen,
d. v. s. utgörande nedre delen af den alpina regionen, kan man
inom Kebnekaiseområdel lika litet som inom stora delar af våra
fjäll i öfrigt tala om. Gråvidena förekomma spridda eller
beståndsvis, och det är hufvudsakligen pä mera vattenhaltig mark vid
häckarne eller älfvarne sä t. ex. i Ladtjovagge, som mera utbredda
gråvideformationer uppträda. Den högsta höjd öfver hafvet, där
gråvidena (Salix glauca, S. lanata och S. lapponum) observerades
beståndsbildande, var i en ravin å Kebnetjåkko ett par km. nordväst
om hyddan, där de nådde 975 m. ö. h. Enstaka individ af Salix
glauca växte än högre ä Kebnetjåkko och vid 1,295 sågs det sista
förkrympta exemplaret. Den högsta kända höjden för Salix glauca
i arktiska Norge är 1,080 och för S. lanata 1,303 m. ö. h.
Arternas vertikala utbredning. I den växtgeograliska litteraturen
öfver Lappland saknas sä godt som alla på verkliga
höjdobserva-tioner grundade uppgifter om huru högt de olika växtarterna stiga
i fjällen1. Under olika exkursioner och särskildt under en bestigning
af Kebnetjåkkos lägre topp, som når 1,538 m. ö. h. sökte jag med
stöd af talrika aneroidobservationer bestämma höjdgränsen för en
del arters förekomst. De erhållna värdena ha sammanställts i
omstående tabell, där äfven Normans motsvarande siffror för arktiska
Norge till jämförelse angifvits.
Till 1,474 m. följde å Kebnetjåkko Ranunculus pygmæus
(blommande d. 2SA), Andromeda hypnoides och Lycopodium selago f.
ad-pressa, och ännu vid 1,530 m. ö. h. fanns en flora af Ranunculus
glacialis, Luzula arcuata, Salix polaris och Cardamine bellidifolia. Då
de två första arterna d. 23/7 stodo i full blomning ägde de tvenne
senare redan unga frukter.
Granskar man den nedan meddelade växtförteckningen visar sig
bela antalet observerade arter inom det undersökta området vara
1 Rabot omtalar (8, s. 400) från sitt besök i Kebnekaisetrakten att björkgränsen
i Tjäktavagge, som mot väster begränsar Kebnekaisemassivet, i sydlig exposition låg
på 855 m. ö. h., öfre gränsen för Eriophorum pä 1,200 m. och för videna (»touffe de
Saule selevent å peine au dessus du sol») vid 865 m. ö. h. I en sidodal
anträffades ett Betula nawa-exemptar bärande tvenne blad å 1,455 m. ö. h. I en dal på
massivets norra sida sätter Rabot videgränsen till 900 m. och björkgränsen i östlig
exposition till 855 m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
