Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
283
vänligheten ställa sina anteckningar öfver ifosa-floran inom området till mitt
förfogande. Kritiska släkten och former ha granskats af lektor S.
Almquist Kosa glauca-former, lektor F. K. Ahlfvengren Euphrasia),
doktor II. Dahlstedt Tara.vacum, Hieracium-former), doktor K.
Johansson [Hieracium-former;, doktor H. Lindberg Alchemilla, professor C. A.
Lindman l’oa pratensis-former, Polygonum-former, Mespilus och rektor
L. M. Neuman Carcr-former, Atriplex, Hnbus, Limonium, Mentha. Till
samtliga dessa herrar, hvilka sålunda på ett eller annat sätt bistått mig,
ber jag härmed att få framföra mitt vördsamma tack.
*
Styrsö socken, Västergötlands enda verkliga skärgårdssocken, belägen i
Kattegatt en half mil sydväst om Göta älfs utlopp, utgöres af ett par
hundra större och mindre öar, holmar och skär, hvilka ligga kringspridda
på omkring en kvadratmils yta och bilda den s. k. Göteborgs södra
skärgård. Till utseende och natur liknar denna skärgård fullkomligt den
yttre bohuslänska och utgör också en fortsättning af densamma,
hvarför den i växtgeografiskt hänseende oftast förts till Bohuslän. Arealen är
o.ig kvadratmil. De största öarne, alla bebodda, äro Asperö, Brännö,
Donsö, Känsö, Köpstadsö Tjössö. Vargö och Vrångö. Sedd på afstånd
gör Styrsö skärgård, liksom västkustens yttre skärgård i allmänhet, ett
kält och ödsligt intryck och det är först, sedan man kommit in mellan
holmarne, som man ser en och annan grönskande fläck eller lummig
dalgång göra ett angenämt afbrott mot de dystra gråstensklipporna.
Egentlig skog saknas helt och hållet och å de yttersta skären nästan all
vegetation. Emellertid sträcka sig mellan bergen på de större öarne trånga
dalgångar, företrädesvis i riktningen nordost—sydväst, där de för
hafsvindarne skyddade bergssidorna och dalbottnarne äro beklädda med en
del lågväxta löfträd eller täta busksnår. Dalgångarnes botten är
mestadels mycket fuktig och utbreder sig mot hafsstranden till våta
strandängar eller bildar smärre försumpningar. Mellan bergen sträcka sig
dessutom här och där mer eller mindre vidsträckta betesmarker och
ljunghedar, afbrutna af ett och annat kärr. Större sjöar och vattendrag
finnas ej. däremot en stor mängd mindre vattensamlingar och mossar. Den
egentligen odlade marken är en ren obetydlighet af hela arealen.
Knappast på mer än en af öarne, Brännö, kan man tala om åkerfält, å de
öfriga ligga åkerlapparne spridda en och en mellan bergsknallarne. Den
smula jord, som finnes, är dock af utmärkt beskaffenhet, hufvudsakligast
bestående af lermylla på märgelbotten, ofta uppblandad med snäckgrus.
*
Bland de olika, dock utan skarp gräns i hvarandra öfvergående
växtformationerna, är strandvegetationen gifvetvis den intressantaste. A de
partier af öarne, som ligga mot det öppna hafvet, saknas ofta egentlig
strandbildning och de branta och alldeles kala klipporna stupa tvärt ned
i vattnet. På sina- ställen slutta de dock långsammare, bilda här och
där grönskande afsatser samt skiljas frän hafvet genom en smal
strandremsa, bildad af större och mindre rullstensblock och klappersten pà
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:00:10 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svbotan/6/0323.html
