Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
lata och gigas-scintillans och vidare gigas-former med elliplica- och
nane//rt-egenskaper. Af största intresse är emellertid att dessa
former ej voro diskontinuerligt skilda från O. gigas, utan man hade
liera mellanformer, som endast i vissa delar af växten visade karaktärer
af andra mutanter af O. Lamarckiana, och som således voro
partialmutanter. Det är därför tydligt, att vi ej kunna ha endast en differens
mellan O. gigas och dessa öfriga mutanter, utan de äro skilda i liera
egenskapsenheter, och dessa kunna hvar för sig träda i kombination med
giV/as-typen. Inom O. gigas synes således samma variationsprocess
försiggå som inom O. Lamarckiana, endast med den skillnaden,
att inom gigas-typen äfven de partiella mutanterna
(kombinationerna) äro morfologiskt iakttagbara, under det att hos O.
Lamarckiana endast slutkombinationen är morfologiskt skild, och de
partiella kombinationerna äro kryptomera. Till följd häraf blir O.
Lamarckianas variation till synes diskontinuerlig, O. gigas’
kontinuerlig. Morfologiskt äro således kombinationsprocessen inom båda
olika, men säkerligen ej fysiologiskt och genetiskt.
Åtskilliga fakta synas således antyda, att O. Lamarckianas
mutation ej är att betrakta som en variationsföreteelse sui generis, utan
säkerligen vid en ingående hybridanalys af artens egenskaper skall
visa sig följa samma ärftlighetslagar som andra växter, nämligen
de mendelska klvfningslagarna. Den omständigheten, att man har
att göra med till största delen kvantitativa differenser inom arten,
torde mest ha bidragit till, att de uppträdande
extremkombinationerna tedde sig egendomliga, och afvikelsen i alla organ syntes
antyda ett annat ursprung än varieteternas. Utan tvifvel kan man
dock inom åtskilliga växtsläkten finna parallelföreteelser till O.
Lamarckianas mutationsförmåga, om man vid variabilitetsstudier
bortser från skarpt iögonenstickande karaktärer (ss. t. ex. blomfärg)
och betraktar varianterna habituellt. Liksom det dröjde ganska
länge, innan man upptäckte polymorfa arter och först så
småningom ökade deras antal för att till slut stanna vid den upptäckten,
att alla arter äro polymorfa, så torde det också vid ingående
studium af arter med stor kvantitativ variabilitet och ringa kvalitativa
differenser snart visa sig, att O. Lamarckiana ingalunda står ensam
med afseende på mutationsföreteelsen och att dess mutation ej heller
är skild från den vanliga ärftliga variationen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
