Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
Eller i båda nordbergen tillsammans 33 arter, hvaraf 15 fjällväxter.
Som man kan vänta saknas alla sydskandinaviska arter, medan fyra
dylika finnas på de motsvarande sydsidorna (jfr sid. 196 o. 198 ofvan).
Men äfven andra olikheter finnas. De nordiska mesoyterna äro
till antalet 10 i de tvänne sydbergen. På nordsidorna återfunnos
endast tvänne af dem, nämligen Chamcenerium angustifolium och
Campanula rotundifolia. Vidare saknades äfven Lappula deflexa,
hvilken däremot regelbundet uppträder i sydbergen (se ofvan).
Den har af ANDERSSON och BIRGER förts till en öfvergångsgrupp
mellan nordiska arter och fjällarter (7, 100). Sannolikt antyder emel-
lertid nyssnämnda omständighet, att den bör räknas till en mera
termofil kategori.
Dessa olikheter beträffande sammansättningen af vegetationen i
nord- och sydbergen betingas alla af skillnaden i exposition och
temperatur. Och denna faktor influerar äfven på den artgrupp, som
är talrikast företrädd på båda slagen af lokaler, nämligen det al-
pina elementet. Af tab. 2 framgår, att detta är representeradt med
ej mindre än 17 arter i de 6 sydbergen, medan i dessa endast 6
sydskandinaviska arter förekomma. Äfven ANDERSSON och BIRGER
framhålla det stora antalet fjällarter i sydbergen och anse, att de
därstädes förekommande äga en jämförelsevis stor värmelatitud. I
stort sedt är väl detta riktigt, om också ännu ett par faktorer före-
ligga, som härvidlag inverka. Så vidt jag funnit växa nämligen det
största antalet af sydbergens fjällväxter endast där grundvattnet
framsipprar, och detta är gifvetvis kallare än markytan i allmänhet
på’ dessa lokaler. På grund af sitt vanligtvis stora urlakningsom-
råde är det också mycket kalkhaltigt, äfven om marken i och för
sig är kalkfattig. Ofta finner man nämligen ansenliga kalkutfäll-
ningar på bergytorna. Nu är det ju kändt, att »en del arter, som
inom sitt egentliga klimatområde förekomma på all slags mark inom
sina gränsområden föredraga kalk» (1, 45). Och det finnes skäl för
den uppfattningen att denna kalkmarkens förmåga att förskjuta
vissa arters klimatgränser utåt icke blott gör sig gällande vid de
öfre gränserna utan också vid de nedre (mot för varma trakter).
En blick på tab. 2 ger genast vid handen att sydbergens fjäll-
växter öfvervägande uppträda i hammaren, medan de sydskandina-
viska arterna äro mera jämnt fördelade mellan denna och rasmar-
ken. Artlistan sid. 205 visar, att det alpina elementet äfven i nord-
bergen undvika rasmarken. Detta kan ej gärna bero på att kon
kurrensen med starkare former här är svårare, ty vegetationen är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
