Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturen 1923
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
älskvärda berättaiiynne. I Anna Lenah Elgströms »Myrstacken» möter inan en
trovärdigt och energiskt skildrad kvinnotyp ur huvudstadens lägre medelklass; trots vissa
överdrifter vilar denna vardagshistoria på fast grund. Gurli Hertzman-Ericsons lilla
roman »Huset med vindskuporna» visar en serie friskt och klokt uppfattade
interiörer. Några psykologiskt fängslande konturer av de ryska emigranternas hårda och
underjordiska tillvaro i världskrigets London ha verkningsfullt fångats av Ernst
Nor-lind i novellsamlingen »Bland tiggare och tänkare». Titelnovellen i Knut Stuhhendorjjs
»Prinsessan och trollen» är en likaledes intensiv skildring av en ung ryskas öden i
Stockholm; bokens övriga innehåll är svagare. Av Carl August Bolanders två
romaner »Den hoppande lågan» och »Kandidat Faust» kan ingen räknas som någon större
insats; trots det febrilt jäktande skrivsättet synes den senare volymen dock tyda på,
att författaren kommit på något avstånd från sin förra ytliga och bisarra genikult.
.En förtjänstfull roman från Färöarna har skrivits av Gustaj Lindwall i »Trömannen»;
det rika stoffet behandlas med anmärkningsvärd talang och sakkunskap. Den
historiska berättarkonsten representeras främst av Fabian Månsson, som fortsatt sitt
voluminöst anlagda verk »Sancte Eriks gård»; den nya delen »I den unge Sturens tid»
visar dock ett tydligt överhandtagande av de allmänna forskningssynpunkterna på
bekostnad av den episka framställningens krav. Annie Åkerhielm har i »Klyftan
utan bro» uppsökt albigenserkrigens och korstågens tid och åstadkommit en historisk
berättelse av god hållning, om också icke av fullt samma valör som hennes närmast
föregående skildring från samma epok. Av årets berättardebuter förtjäna slutligen
ett par att nämnas. Elin Bohlins »Den smala vägen» är den flärdlöst och
vederhäftigt berättade historien om en lärarinnas pliktstrider, pseudonymen Håkan Hands
»Bortom Stjärnorna» en ganska sinnrik novell med inslag av svedenborgsk filosofi, den
under året avlidna Kristina Ängels första och enda bok »Celia» innehåller i varje fall
en enkelt och starkt berättad skånsk folklivskrönika; en vårdad och hemmastadd
berättartalang finner man även i Elisabeth Hjelmqvists »En spelman från slätten».
På lyrikens fält har året gett en icke stor, men heller icke obetydlig skörd. Det
vackraste resultatet är har Gunnar Mascoll Sihjerstolpes »Dagsljus», som visar ett väl
behandlat instrument och en ovanlig smak; med öm och klar konst har skalden format
dessa 13/riska herrgårdsidyller och med fin begränsning nått en ofta utsökt harmoni.
Albert Hennings »Stjärnskymning» är likaledes en karaktärsfull diktbok, vars innehåll
speglar en förandligad, kontemplativ grundsyn. Bertil Malmbergs »Orfika» har poetiska
tongångar, som gripa trots det något förkonstlade formspråket. Sten Selanders »Vår
Herres hage» är en samling lyriska kåserier av käckt humör och spelande intelligens.
lin lyrisk debut, som med rätta har väckt uppmärksamhet, är Frans G. Bengtssons
»Tärningkast», vars virtuosa formvälde överglänser det allra mesta i omgivningen;
den personliga tonen är dock samtidigt så pass outvecklad, att det är ovanligt svårt
att säga, vad den skicklige nybörjaren innerst har att komma med. Till lyrikernas
grupp kan även lämpligen räknas Ragnar Jändel, som i »Det stilla året» har gett en
rad meditationer på prosa av ljus och blid andaktsstämning.
Dramatiken för året är som vanligt lätt att överblicka. Tor Hedbergs lyckade,
ehuru något tunna lustspel »Nationalmonumentet» har utkommit i tryck samtidigt med
styckets premiär. Gott humör och fyndigt grepp om aktuella företeelser äro dess
påtagliga förtjänster, men till dramatikerns starkare saker hör det icke. Sig/rid Siwertz
»Taklagsölet», vars verkan som festspel vid Stadshusinvigningen icke var odelat
gynnsam, visar sig vid läsningen äga vackra lyriska partier, framförallt i visornas form.
Hjalmar Bergman har samlat tre olikartade dramer i en volym »Spelhuset», »Vävaren i
— 92 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
