Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sol och atomer. En kosmisk nyårsrevy av Ansgar Roth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dessa mer eller mindre lysande töcken finnas spridda överallt inom Vintergatans
rayon. Den ofantliga nebulosan i Orion, vars utlöpare fylla så gott som hela
stjärnbilden, befinner sig enligt Bergstrand på en distans av 400 ljusår. En ljussvag
ring-nebulosa i Vattumannen är, enligt nya och mycket tillförhtliga mätningar av van
Maanen, en av våra närmaste grannar i rymden; dess avstånd är blott 55 ljusår.
Gasnebulosornas spektrum bildar ett av astrofysikens svåraste pussels. Här
uppträda en rad av linjer, som hittills icke kunnat identifieras. För det hypotetiska
nebulösa urämnet »nebulium» finns numera ingen plats ledig i elementens periodiska
system. Väte, helium, sannolikt även kol och kväve ha av Wright vid Lickobservatoriet
visats existera i nebulosorna. Det ligger nära till hands att söka de okända linjernas
ursprung i gnistspektra av högre ordning i överensstämmelse med Sahas teori. Men
varken temperatur eller tryck nå den grad av stimulans, som fördenskull erfordras.
En känd kanadensisk astronom, H. H. Plaskett, har nyligen visat, att de mystiska
nebulosalinjerna kunna alstras av molekylära bindningar; sannolikast är en förening
av väte och helium (He H) — en molekyl, vars existens även spårats av Aston vid
hans ryktbara experiment med positiva strålar.
Den krökta rymdens hemligheter.
På den svindlande färden genom rymden ha vi nu kommit så långt från vårt eget
hemvist, att vi med skäl kunna fråga, om man kan komma längre. Relativitetsteorien
besvarar som bekant frågan så, att universum visserligen är obegränsat, men dock icke
oändligt. Utrymmet är precis så stort som mängden av materia kräver! De olika
relativistiska skolorna - den tyska (Einstein), den holländska (de Sitter) och den
engelska (Eddington) — äro emellertid oense om tolkningen. Den fyrdimensionella
världen är sluten, men dess form är omtvistad. Enligt Eddington når man snart nog
en punkt, där allting står still, även ljusstrålarna; där händer således ingenting, och
det är absurt att vilja tränga vidare. Men enligt Einstein själv möter intet hinder att
fortsätta färden ända till våra kosmiska antipoder. Under förutsättning, att icke
ljusstrålarna devieras eller absorberas på den långa vägen, finge vi här skåda en
veritabel spöksol, en trogen gyckelbild av vår sol med dess följe av planeter, vår
egen icke utesluten! Det uppseendeväckande faktum, att nästan alla spiralnebulosor
med excessiv hastighet avlägsna sig från oss, har i själva verket uppfattats som en
Einstein-effekt, en följd av världsrymdens krökta form.
Huruvida någon astronom eller fysiker verkligen tror på en sådan tolkning av
fenomenet, är nog tvivelaktigt. Obestridligt är, att Einsteins aktier just nu stå högre
än någonsin på vetenskapens marknad. Även de amerikanska astronomerna ha,
mycket mot sin vilja, nödgats erkänna tillvaron av de i relativitetsteorien bebådade
effekterna. Mätningar av Lickexpeditionens fotografier vid solförmörkelsen i
Australien 1922 ha ådagalagt ljusstrålarnas böjning. Plåtarna visa också, att den sökta
planeten Vulkanus, som möjligen kunde orsaka Merkuriibanans vridning, icke existerar.
Även rödförskjutningen av solens spektrallinjer, den fysikaliskt och filosofiskt mest
omstridda och av »tidens relativitet» beroende följden av Einsteins teori, har på sistone
verifierats av St. John vid Mount Wilson och J. Evershed vid Kodaikanal-observatoriet.
Den Bohrska teoriens triumf.
Bohrs teori för atomernas byggnad och strålningens mekanism har under
det gångna året firat sin tioåriga tillvaro med en rad av nya lysande framgångar.
— 208 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
