Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Benesjprotokollet och dess bakgrund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lades, när Tyskland sträckte vapen. Innan fredskonferensens officiella diskussion om
Nationernas förbund börjat, hade således den negation av ett verkligt rättstillstånd stipulerats,
som låg i förbehållet, att den nya ordningen för staternas samliv, som skulle tillkomma, icke
finge innehålla några bestämmelser, hinderliga för den engelska sjömaktens suveräna
frihet att verka. Medan England sålunda fann möjligt att på förhand säkerställa sitt
viktigaste maktmedel från hämmande inflytanden av den nya ordningen, iakttog Frankrike
en mera avvaktande hållning mot vad som komma skulle; en hållning, innefattande både
ett djupt misstroende mot det nya påfundet och en skarp realpolitisk uppfattning av de
nya idéernas och lösenordens slagkraft. Clemenceaus satiriska aftonbön: »O, himmel,
gif mig tro på Nationernas förbund» och andra av politiska hänsyn till Wilson knappast
dämpade sarkasmer utfylldes med vederbörande statsorgans nitiska bearbetande av ämnet.
Då de franska yrkandena på N. F;s utrustande med en fullt effektiv militär makt
avvisades, minskades emellertid intresset. Den till att börja med ifrigt främjade tanken att den
nya skapelsen skulle kunna medföra en internationell vapenmakt, som helt naturligt borde
komma under dominerande franskt inflytande och i namn av hela mänskligheten med den
internationella rättsordningens mandat skydda Frankrikes gränser samt i övrigt garantera
beståndet av den i Versailles omritade kartan, denna tanke måste släppas. Den ersattes med
de på varandra upphängda garantitraktakter, i vilka de båda anglosachsiska stormakterna
garanterade Frankrikes säkerhet. Garantien gafs emellertid ingalunda godvilligt, utan för
att bortköpa mycket långt gående krav från Frankrikes sida beträffande Rhengränsen,
vilka både i London och Washington befunnos icke blott stridande mot
vapenstilleståndsutfästelserna till Tyskland utan även mot sagda stormakters intressen.
Wilsons oförmåga att åstadkomma Versaillesfredens och den därmed förbundna
garantitraktatens ratifikation — se biografien över Wilson — kom även den engelska
garanti-traktaten att förfalla. Det brytande av givet ord, som innefattades i vissa av Frankrikes
Versailleskrav, fullföljdes således genom ett brytande av de utfästelser till Frankrike,
genom vilka Frankrikes a vstående från nyssnämnda krav likviderats. Till Versaillesfredens
övriga draksådd kom således denna transaktion, vilken allt sedan dess varit ett lik i den
europeiska politikens last, då den drivit Frankrike att på alla tänkbara sätt söka ersättning
för de säkerhetsmoment, som den nya ordningen icke befanns giva. Tack vare ett nitiskt
arbete och en skarpsynt realistisk politik har Frankrikes grepp på N. F. och inflytande i
dess organisationer blivit allt fastare. Därför gynnades också det försök att utfylla och
skärpa förbundsaktens säkerhetsgarantier, som utgjordes av det år 1923 tillkomna förslaget
till »fördrag om ömsesidigt bistånd». Då detta under franskt inflytande erhållit en mycket
långtgående och förbindande karaktär ifråga om upprätthållandet av de i Versailles nydragna
gränserna, befanns det alldeles oantagligt ur engelsk synpunkt, och Ramsay MacDonald
fällde dess dödsdom. Därpå följde en händelseutveckling, som först mot slutet av 1924
avslöjades. Att MacDonald lyckades erhålla Frankrikes deltagande i den interallierade
Londonkonferensen rörande skadeståndsfrågan och under sådana förhållanden, att
Dawes-planens framgång möjliggjordes, berodde väsentligen på underhandsförsäkringar till
Frankrike om ersättandet av det kasserade förslaget till garantitraktat med någon ny ordning,
ägnad att skänka Frankrike den krävda säkerheten. Den var i fullgörande av denna
utfästelse som MacDonald uppträdde vid N. F:s förbundsförsamling i Genéve och den 4
september höll ett stort tal, som av den applåderande läktarpubliken liksom av naiva eller gärna
troende bedömare från olika håll hälsades som förebudet till en ny världsordning.
Detta är den politiska förhistorien till det sedermera under september månad
utarbetade förslag, som efter sin främste upphovsman, den ledande mannen i lilla ententen
och Versaillespolitikens nitiske befrämjare, Tjeckoslovakiets socialdemokratiske
utrikesminister Benesj, går under namnet Benesjprotokollet. Den officiella beteckningen är
»Protokoll angående avgörande på fredlig väg av internationella tvister», med vilket är
förknippat vissa resolutioner »angående skiljedom, trygghet och nedrustning». Ur formell
synpunkt utgjorde protokollet konceptet till en serie djupgående förändringar i N. F: s
förbundsakts text, vilka protokollets signatärmakter förbundo sig att »med alla till deras
förfogande stående medel befordra», ehuru protokollet syntes vara avsett att få
rättsverkan redan i och för sig genom vederbörliga ratifikationer. För att dessa över huvud
taget skola bliva giltiga och medföra den i protokollet avsedda konferensen för nedrustning
kräves emellertid ratifikation av åtminstone tre av de fyra stormakterna England,
Frankrike, Italien och Japan samt tio andra medlemmar av N. F.
Trots protokollets och resolutionernas enhälliga godtagande av förbundsförsamlingen,
trots Frankrikes därpå givna underskrift och Tjeckoslovakiets först av makterna givna
— 209 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
