- Project Runeberg -  Svenska Dagbladets Årsbok / Tredje årgången (händelserna 1925) /
259

(1924-1963)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Locarno

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

denna traktat, vilka var för sig förbinda sig att i sådant fall var och en omedelbart komma den makt till hjälp, mot vilken den överklagade handlingen är riktad. 3) I fall av flagrant våldförande av art. II av denna traktat, eller av flagrant brott mot art. 42 eller 43 av Versaillestraktaten, begånget av någon av de höga fördragsslutande parterna, förbinda sig var och en av de andra att omedelbart komma den part till hjälp mot vilken sådant våld eller brott blivit riktat, så snart sagda makt själv varit i stånd att visa att våldet eller brottet utgör en oprovocerad angrepps-handling, och att på grund av, ettdera att gränsen överskridits av trupper och fientligheter utbrutit, eller att väpnade trupper samlas i den demilitariserade zonen, omedelbart ingripande är nödvändigt. Icke dessmindre skall Nationernas förbunds Råd, vilket i kraft av paragraf I i denna artikel får sig frågan förelagd, konstatera brottets förekomst, och de höga fördragsslutande parterna förbinda sig att handla i överensstämmelse med Rådets rekommendationer, förutsatt att de äro enhälligt beslutade av alla dess medlemmar med undantag av representanterna för de parter, vilka äro engagerade i fientligheterna. Art. V, —■ Bestämmelserna i art. III i denna traktat äro ställda under de höga fördragsslutande parternas garanti i enlighet med följande bestämmelser. Om någon av makterna, hänvisande till art. III, nekar att hänskjuta en tvistefråga till fredligt biläggande eller att foga sig efter en skiljedom eller ett juridiskt utslag och begår våld mot art. II i denna traktat eller brott mot art. 42 eller 43 i Versaillestraktaten, skola bestämmelserna i art. IV. tillämpas. Därest någon av makterna, hänvisande till art. III, utan att begå våld mot art. II i denna traktat eller brott mot art. 42 eller 43 av Ver-saillesfördraget, nekar att hänskjuta en tvistefråga till fredligt biläggande eller att foga sig i en skiljedom eller juridiskt utslag, kan andra parten bringa ärendet inför Nationernas förbunds Råd. Rådet skall föreslå vilka mått och steg som skola tagas och de höga fördragsslutande parterna skola böja sig för dessa förslag. * Härefter följa ytterligare fem artiklar. Dessa stadga, att Locarnotraktaten icke medför några förändringar i signatärmakternas rättigheter och skyldigheter enligt Versaillesfreden eller därtill fogade tilläggsöverenskommelser inklusive Dawesplanen, att traktaten icke kan tolkas såsom någon inskränkning i N. F: s skyldighet att vidtaga åtgärder till världsfredens tryggande, att den skall förbliva i kraft, »intill dess att Rådet på en eller flera av de höga fördragsslutande parternas tre månader i förväg framställda begäran och efter det Rådet med tvåtredjedels majoritet därom fattat beslut meddelat de övriga signatärmakterna, att N. F. är i stånd att tillförsäkra de höga fördragsslutande parterna betryggande skydd», varefter traktaten upphör att gälla ett år senare, att den icke pålägger Indien eller någon engelsk självstyrande koloni någon förpliktelse samt att den träder i kraft först i och med Tysklands inträde i N. F. I ett hänseende har Benesj protokollet och Locarnoöverenskommelserna haft en likartad betydelse. De med båda dessa dokument sammanhängande diskussionerna ha i mycket stor omfattning utgjort första begynnelsen till någon egentlig insikt i och något så när konkreta begrepp om beskaffenheten av den rättsordning, som de olika staternas anslutning till N. F. och deras besegling av förbundsakten avse att skapa. I ett 1925 utgivet nyttigt arbete av W. Wheeler-Bennett, »Information on the reduction of armaments» — vilken fråga ju står i nära förbindelse med ämnet för denna uppsats — säges i företalet: »Det är ganska säkert, att intill dess Benesjprotokollet framkallade allmän diskussion och starkt motstånd, hade allra största delen av engelska folket ingen föreställning om vilka förpliktelser man åtagit sig i och med ratificerandet av Versaillesfreden och den däri innefattade ratifikationen av N. F:s förbundsakt. Det skulle över huvud taget vara av intresse att veta, huru många procent av Englands befolkning som ännu i dag förvärvat någon klarare uppfattning av de löften, som givits i dess namn.» — Dessa ord ha giltighet utom Englands gränser, och det kan förvisso sägas, att först i och med Locarnoöverenskommelserna väsentliga delar av N. F:s förbundsakt erhållit en mera konkret innebörd. Dessa dokument, vilka i Locarno blott »paraferats», d. v. s. försetts med underhandlarnas initialer till tecken på ordalydelsens godkännande, undertecknades hög — 259 —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Nov 15 15:31:52 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svda/1925/0261.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free