Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Danmark 1926. Av H. Boesgaard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Danmark IQ2Ö.
Av H. Boesgaard.
Danmarks regeringar 1926:
Staunings regering
(23 april 1924—3 [14] dec. 1926).
S t a u n i n g, T h., stats- och handelsminister.
M o 11 k e, Carl, greve, utrikesminister.
B r a m s n ä s, C. V., finansminister.
S t e i n c k e, K. K., justitieminister.
B a n g, Nina, undervisningsminister.
Dahl, P., kyrkominister.
R a s m u s s e n, L., försvarsminister.
F r i i s - S k o 11 e, J., trafikminister.
Bo r d i n g, R s., jordbruksminister.
Hau ge, C. N., civilminister.
B o r g b j e r g, F., socialminister.
Madsen-Mygdals regering
(14 dec. 1926—).
Madsen-Mygdal, Th., stats- och
jordbruksminister.
M o 11 e s e n, L., utrikesminister.
Neergaard, N. finansminister.
R y 11 e r, Sv., justitieminister.
B y s k o v, J., undervisningsminister.
Bruun-Rasmussen, F. C., kyrkominister.
B r o r s e n, S., försvarsminister.
S t e n s b a 11 e, J., trafikminister.
Slebsager, M. N., handelsminister.
K r a g h, O., civilminister.
Rubow, V., sundhetsminister.
För Danmark gick året 1926 helt och hållet i näringskrisens tecken — i
jämförelse härmed förefalla alla andra politiska företeelser som bagateller, och
det var också den, som mot årets slut vållade den politiska explosionen: val
till folketinget samt regeringsskifte.
Oaktat det från socialdemokratiskt håll antytts, att man vore villig gå med på
krisåtgärder, och oaktat fackorganisationerna i en rad av de nödställda
industrierna anmodade regeringen att ingripa, blev dock resultatet, att det från ministären
tillkännagavs, att det — med hänsyn till regeringens stödparti, de radikala — icke
kunde bli tal om något slag av tull. Regeringen framlade därefter de tidigare
bekantgjorda krisförslagen, däribland också om en ökning av förmögenhetsskatten,
men då de andra partierna — även de radikala — icke kunde acceptera förslagen,
beslöt regeringen att lämna avgörandet åt väljarna, och folketinget upplöstes i
november.
Valets resultat blev ett nederlag för de tidigare regeringsgrupperna, störst för
de radikala, som måste avstå från fyra mandat, medan socialdemokraterna miste
två av sina platser, ehuru partiet, i motsats mot de radikala, hade ökat i röstetal.
De borgerliga tidigare oppositionsgrupperna, venstre och de konservativa, vunno
flertal i folketinget och hade båda ökning i röstetal — för de konservativas
vidkommande en relativt betydlig, mot vilken dock vinsten i mandat långt ifrån
svarade.
Ministären Stauning ingav dagen efter valet (3 dec.) sin demissionsansökan, och
det fördes därefter på konungens anmodan förhandlingar om att bilda en
samlingsregering — en tanke, som redan före valet väckts från radikalt håll (av f.
inrikesministern Ove Rode). Det var dock på förhand givet, att tanken icke var
möjlig att realisera, i det socialdemokraterna bundit sig vid uttalanden om att
de under inga omständigheter komme att deltaga i bildandet av en
samlingsministär. Av taktiska hänsyn avvisade de dock icke genast tanken, utan avböjde först
efter förberedande konferenser under hänvisning till att förre statsminister A7".
— 344 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
