Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biologiska nyheter. Av professor Ivar Broman - Kräftsvulsternas natur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Omedelbart efter det att man lyckats renodla normala bindvävsceller, började
flera forskare att med största iver försöka odla kräftceller in vitro. A priori hade
man all anledning att tro, att detta ej skulle erbjuda några svårigheter. Tvärtom
föreföll det i högsta grad troligt, att de — som det tycktes — oerhört livskraftiga
svulstcellerna skulle vara mycket lättare att odla än de normala kroppscellerna.
Men till stor överraskning visade det sig snart, att denna slutsats var oriktig.
Kräftcellerna kunde, när man försökte odla dem på samma sätt som de normala
kroppscellerna, endast en kort tid (högst 2 månader) hållas vid liv utanför den
levande kroppen.
Orsaken härtill låg närmast däri, att kräftcellerna upplöste (= förvätskade)
de för deras liv nödvändiga halvflytande medier, i vilka normala kroppsceller under
— till synes — obegränsad tid kunde odlas, utan att någon liknande förvätskning
skedde.
Först efter många misslyckade försök att hindra den ovannämnda förvätskningen
av mediet, lyckades det Alb. Fischer att i muskelvävnad, vars celler genom långvarig
avkylning nyss dödats, finna ett dugligt medium, som icke upplöstes av
kräftcellerna. Med denna modifikation, som baserades på kräftsvulsternas kända
förmåga att växa in i andra vävnader, var alltså en metod vunnen, som tillät odling
av kräftceller in vitro under längre tid.
Till metoden hör, att vid kulturens skötsel med bestämda tidsmellanrum ett
mindre, av kräftceller genomvuxet muskelstycke lägges in i ett oanvänt större
muskelstycke, som bildar medium för kräftcellernas vidare utbredning och
förökning. På detta sätt har Fischer lyckats odla hönssarkom under 3 år, utan att
sarkomcellerna förlorat det minsta av sin malignitet. Fischer tror därför ej, att de
elakartade svulstcellerna någonsin kunna förvandlas till normala, godartade celler.
Om så verkligen skulle vara fallet, så är detta synnerligen anmärkningsvärt.
Ty normala godartade vävnadsceller kunna genom särskild behandling förvandlas
till elakartade svulstceller. Cellfria filtrat av vävnadssaften från bindvävskräfta
kunna åstadkomma en dylik förvandling av särskilt känsliga normalceller
(särskilt lätt av de ovannämnda »makrofagerna»), och vissa kemiska retmedel (t. ex.
tjära, arseniksyrade salter, indol m. m.) kunna ha en liknande effekt i synnerhet
i kroppsdelar, som utsättas för kroniska småskador.
Att så är fallet, har experimentellt bevisats först och främst å levande djur. Men
även utanför den levande kroppen har man kunnat förvandla godartade celler
till elakartade svulstceller. Carrel gjorde detta med normala hönsmakrofager genom
att behandla dem med cellfritt filtrat av sarkomsvulster; och Laser (en av Alb.
Fischers lärjungar) har under året efter behandling med stenkolstjära lyckats
förvandla normal hönsmjältvävnad till ett mycket elakartat sarkom.
Man frågar sig nu: genom vilken förändring förvandlas normalcellerna till
kräftceller?
På denna fråga har tysken Warburg givit följande svar: genom att
skada de växande kroppscellernas andningsförmäga. Nedsättes denna starkt, utan
att cellernas förmåga av mjölksyre jäsning samtidigt skadas, så ändras naturligtvis
ämnesomsättningen, så att förbränningen minskas, under det att i stället
mjölksyrejäsningen börjar starkt dominera.
Den så förändrade ämnesomsättningen är just typisk för kräftcellerna, som
enligt Carrel och Alb. Fischer ingalunda äro några extra livskraftiga »anarkist-
— 127 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
