Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världshändelser 1927. Av docent Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Världshändelser 1927.
Av docenten Nils Ahnlund.
Ett utmärkande drag för året 1927 kan sägas ha varit, att inrikespolitiken i
en rad av de stora staterna visat en fredlig prägel och omisskännliga tecken
på vad man älskar att kalla »konsolidering». Regeringskriser saknas nästan
alldeles i dessa länder, och de parlamentariska brytningarna ha i regel angivit
normal temperatur hos nationen. Det gäller främst om Förenta staterna, som under
året sett sin ekonomiska hegemoni yttermera stadgas. Här har Coolidges
republikanska regim åtminstone i alla avgörande frågor behärskat situationen, ehuru med
ett ganska bräckligt underlag i senaten; som en av årets viktigaste händelser torde
man få betrakta presidentens förklaring, att han ej låter uppsätta sig till återval
1928. Sacco-Vanzettiaffären, som i månader upprörde världsopinionen, har
knappast nämnvärt ingripit i inre amerikansk politik. I England har kabinettet
Bald-win, parlamentariskt starkare, länkat den politiska utvecklingen, naturligtvis utsatt
för oppositionens livliga kritik; sociala strider av svårartad natur som under 1926
ha icke förekommit, och ekonomiskt torde en återhämtning kunna konstateras,
låt vara att oroande förebud framträtt till en ny kolkris. I Frankrike har Poincaré
framgångsrikt fullföljt sina finanspolitiska värv och med fast hand uppehållit
disciplinen inom det ganska brokiga regeringsblocket, inom vilket en växande
partitaktisk nervositet kunnat märkas inför de 1928 stundande kammarvalen.
Även utrikespolitiskt har utan tvivel Poincarés ledarställning starkt återverkat
genom att dämpa Briands strävan för en utjämning med Tyskland, den väl
maskerade motsättningen mellan regeringens tongivande män må sedan anses mer eller
mindre medveten. Tyskland ’har under högerns och centerns samregering likaledes
företett bilden av ekonomisk stabilisering, icke utan vissa expansiva tendenser.
Sammanhållningen inom Marx’ kabinett har säkerligen vid flera tillfällen satts
på prov. Framförallt har under året den brännande skolpolitiken, som upprullar
frågan om de religiösa bekännelsernas ställning inom undervisningsväsendet, givit
den tyska riksdagen och offentligheten sysselsättning. Om någonstädes in- och
utrikespolitik äro på ett särskilt sätt sammanflätade, så är det väl i Tyskland; den
omständigheten, att rikets fulla suveränitet alltjämt icke är återställd — man
tänke på de av 60,000 främmande soldater besatta Rhenlandszonerna —, kännes
av regering och folk som en hård belastning, och Stresemanns politik kan från
1927 knappast peka på några andra vinster än den, att egentliga konflikter
undvikits. Samma intryck av i varje fall relativ stabilisering i det inre ger en blick
på utvecklingen i de helt eller halvt diktatoriskt styrda länderna. För Italiens del
ha spådomarna om en hotande kris för fascismen icke bekräftats; fastmera ha
förhållandena visat en större jämvikt än under föregående år. Polen har med
hjälp av ett stort amerikanskt lån, som visserligen beviljats mot inskränkt
rörelsefrihet i vissa stycken, åstadkommit en viss stadga i sina förut så begymmersamma
statsfinansiella och inrikespolitiska villkor, och Spanien har under Primo de Rivera
gjort en början till ett ytterst varsamt parlamentariskt experiment i formen av en
rådgivande nationalförsamling.
Om man i detta sammanhang äntligen tillfogar Ryssland, så motiveras
parallellen uteslutande av det faktum, att de styrande kretsarna med Stalin i spetsen
— 268 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
