Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Annus Medicus 1928. Av professor Torsten Thunberg - Undre hjärnbihanget och dess betydelse för pubertetsutvecklingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bönformig bildning av ungefär ett.halvt grams vikt, belägen i en insänkning på
skallens bas och med ett smalt skaft förbunden med hjärnans undersida. Trots
sin litenhet är organet i fråga sammansatt av två till sin mikroskopiska byggnad
helt olika delar, en främre och en bakre. Hos flertalet djur kan man för övrigt
urskilja även en mellandel, med sin särskilda mikroskopiska struktur. Den del,
som nu särskilt dragit uppmärksamheten till sig, är organets framdel eller, som
man säger, dess framlob, en del, som trots organets sammanhang med hjärnan
ej är uppbyggd av nervsubstans utan uppvisar en mikroskopisk byggnad, som
placerar den bland körtlarna.
De ovan åsyftade rönen synas, i korthet sagt, visa, att det är från hypofysens
framlob, som de impulser utgå, som förvandla det infantila djuret till en
könsmogen varelse med de nya funktioner och drifter som karakterisera en dylik. Om
man så vill kan man alltså beteckna körteln i fråga som pubertskörteln.
Det är framför allt de båda tyska gynekologerna S. Aschheim och Bernhard
Zondek, som klarlagt hithörande förhållanden.
Hos den könsmogna däggdjurshonan äga regelbundna cykliska förändringar rum
i de för fosterutvecklingen och för fostrets framfödande avsedda honliga
sexual-organen, livmodern (uterus) och slidan (vagina). Att impulserna till dessa
förändringar, till denna »estrus», som det nu med en vetenskaplig term, heter, utgå
från äggstockarna (ovarierna), är också säkert. Opereras de bort, så uteblir
djurens estrus.
Man har nu frågat sig, på vad sätt ovarierna äro i stånd att påverka uterus
och vagina öch där framtvinga här avsedda ebb- och flodfenomen. Experimentet
har givit ett otvetydigt svar. Ovariet avger till blodet produkter av sin kemiska
verksamhet. Ur ovariet och särskilt ur dess »äggblåsor» (folliklar) kan man
framställa ett ämne, ett som det heter »hormon», som har förmåga att utlösa
estrus förändringarna i uterus och vagina och detta även hos djur, vars ovarier
bortopererats. Under arbete med ett dylikt ovarialhormon gjorde Aschheim och
Zondek följande iakttagelse. När de insprutade hormonet på en infantil mus av
honkön, utlöstes en kraftig estrus hos uterus och vagina. Däremot syntes ovariet
alls ej påverkat av hormonet i fråga. De så typiska förändringar i ovariet,
bildningen av äggblåsor, deras bristning, uppkomsten av s. k. gula kroppar i
detsamma, vilka karakterisera det funktionerande ovariet, uteblevo alldeles, i skarp
kontrast mot aktiviteten i uterus och vagina.
Den frågan uppställde sig då helt självfallet: På vad sätt framtvingas den för
det könsmogna djuret karakteristiska ovarialfunktionen? Spelar även här möjligen
något hormon in?
För besvarandet av denna fråga påbörjade de en systematisk
undersökningsserie på infantila möss med inplanterande av små bitar av olika organ på lämpligt
ställe i organismen. En så införd vävnadsbit sönderfaller och dess
sönderfallsprodukter uppsugas hastigt och spridas inom organismen. Eventuellt i
vävnadsbiten förhandenvarande hormoner uppsugas också och utöva sedan sina
karakteristiska verkningar på organismen.
Vävnad efter vävnad undersökte de nu med hänsyn till dess eventuella verkan
på ovariet hos den infantila musen. Resultatet blev negativt ända tills att litet
vävnad av undre hjärnbihangets framlob inplanterades. Men i och med att ett
par centigram dylik vävnad kom till användning, blev effekten så mycket mer
— 120 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
