Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Italia»-tragedien. Av amanuensen Ansgar Roth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
perna komma att gå under. Det förefaller som om Malmgren, den erfarne
polarforskaren, redan vid uppbrottet insåg det hopplösa i företaget. Men det kan
tänkas, att han ansåg den svaga möjligheten att uppnå land vara den enda
utsikten till räddning för hela expeditionen — sedan radion visat sig ineffektiv. De
båda officerarna voro säkerligen både då och senare fullt övertygade om att
No-biles räddning hängde på att åtminstone en av de tre nådde fastlandet; och denna
illusion, som Malmgren aktade sig att beröva dem, ger kanske den psykologiska
förklaringen till händelsernas tragiska utveckling.
De tre männen voro illa rustade för färdens ansträngningar: Bördorna voro
för tunga; var och en medförde 18 kilogram enbart i proviant. Det blev dock
icke mer än 300 gram om dagen per person; mest pemmikan, som i regel åts kall
av brist på bränsle. Fotbeklädnaden var usel; Malmgren hade lappjäxor, som
inom kort skuros sönder av den ojämna isens skarpa kanter. Hans fötter började
därför snart förfrysa, därefter även Marianos. Tält och sovsäckar hade de tre
männen naturligtvis inte, utan blott en gemensam filt — stor visserligen, men
tunn — till skydd mot iskylan. Malmgren hindrades också mycket av sin
skadade arm och hade dessutom, vilket kamraterna ej visste, klent hjärta. Ombord
på Maud fick Malmgren av detta skäl icke utföra något tungt fysiskt arbete.
Det är således inte underligt att Malmgren, ehuru av de tre den mest härdade
mot polarlivets vedermödor, blev den förste som dukade under. Efter fjorton
dagar orkar han inte fortsätta längre, han ber kamraterna gräva en grop i snön,
där han kan ligga, ger dem sin proviant och en del av sina kläder, men glömmer
lämna dem de båda brev som han mottagit av Behounek för vidare befordran till
Prag. Fickkompassen, som Zappi senare överlämnade till fru Malmgren i
Stockholm, hade Malmgren redan vid uppbrottet från tältet överlämnat till Mariano,
som skulle leda marschen.
Mhlmgrens uppoffring blir icke mindre därigenom, att han måste ha insett dess
fullständiga meningslöshet. Trots de största ansträngningar kunde man redan
under de första dagarna inte tillryggalägga mer än två sjömil, omkring 3,5 km.
om dagen, medan man kalkylerat med tio kilometer. Härtill kom att isen ofta
drevs i riktning från land. Malmgren måste mycket snart ha insett
omöjligheten av att nå fram till Nordkap under den tid, för vilken provianten
beräknats. När Zappi och Mariano räddades genom »Krassin» den 12 juli, hade de
varit på väg i fyrtiotre dagar, men endast tillryggalagt en sträcka av fyrtio
kilometer från utgångspunkten! Prof. Behounek har påpekat det underliga i att de
båda italienska officerarna ej också insågo, att läget var hopplöst; om de fattat
situationens allvar, borde de ju ha avböjt kamratens meningslösa offer och valt
att stanna och dö med honom. Liknande situationer ha många gånger förut
förekommit i polarforskningens historia, då storsinta offer erbjudits och lika
stor-sint — avböjts. Behounek finner endast en förklaring till italienarnas
handlingssätt : polarpsykos. Men han antyder också, att den, vilkens fysiska och psykiska
krafter icke stå ut med en polarexpeditions vedervärdigheter, bör undvika dessa
svårtillgängliga nejder, som ställa speciella krav på färddeltagarnas uthållighet
och mod, nerver och karaktär.
Datum för den olycksdag, då Malmgren kvarlämnades i sin isgrav, kan icke
exakt uppgivas. Sannolikt var det den 12 juni eller någon av de närmast
följande dagarna. Zappi uppger, att han och Mariano på femte dagen därefter för
— ’218 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
