Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Motorkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Motorkrönika.
en svenska motorsporten firade större triumfer under år 1928 än någonsin förut. Trots
att svenska motorcyklister i strid mot utländska tävlingsstjärnor tidigare vid några
tillfällen hävdat sin skicklighet, var det först 1928 som den svenska tävlingssporten
vann internationellt erkännande. Från det året räknas de svenska förarna i klass med
världens främsta på området.
Det var mindre de svenska motorcyklisternas visiter i Norge, Danmark och Finland med
idel segrar som facit efter turnéerna, vilka fäste de ledande nationernas uppmärksamhet på
det lilla landet längst i norr — Skandinavien ligger för långt utanför de stora stråkvägarna för
att resultat, nådda här uppe, skulle räknas med på allvar. En liten varningssignal om
svenskarnas £örmåga fick utlandet vid T. T.-loppet utanför Göteborg på senhösten 1927, där
en kvalificerad engelsk racerman av de svenska konkurrenterna lämnades långt på
efterkälken. Det fulla erkännandet följde, när några engelska deltagare gästade Sverige och
eftertryckligt besegrades i Majtävlingen och backloppet i Norlingsberg samt — i all
synnerhet — då det svenska nationslaget vann den »moraliska segern» i 1928 års internationella
Sexdagarslopp.
För att i översikten över det gångna året först kasta en återblick på bilsporten, måste
Ray Keechs nya världsrekord nämnas i hedersrummet.
Tre förare från två olika nationer började vid årsskiftet sina sista förberedelser för att
överträffa den engelske majoren H. O. D. Segraves med hans Sunbeamvidunder 1927 satta
världsrekord, som löd på ungefär 328 km./tim. De tre voro: engelsmannen kapten Malcolm
Campbell, den unge Frank Lockhart, U. S. A:s och väl världens främste racerförare, samt
den alldeles okände yankeen Ray Keech, sqm dittills sysslat med den mindre
uppmärksammade sporten på »dirt-track»-banorna. Ungefär samtidigt kommo alla tre till Daytona Beach
i Florida, den breda sandstranden, som under solstrålarnas stekning vid ebbtiden förvandlas
till den bästa racerbanan i världen. Campbells vagn, The Blue Bird, var den märkligaste.
Den 875 hkr. starka Napiermotorn på 24 liters cylindervolym levererade en fruktansvärd
kraft till bakhjulen, och den vetenskapligt utexperimenterade strömlinjeformen på karossen
minskade luftmotståndet på ett genialt sätt. En intressant nyhet på vagnen var den
stabiliserande stjärtfenan av gigantiska mått. Denna fena räddade för övrigt Campbells liv, när
föraren i ett provlopp efter ett våldsamt kast i någon ojämnhet förlorade herraväldet över
maskinen.
Keechs vagn, Triplex, var den allra största. Den vägde fulla 3 1/2 ton, och dess tre
flygmotorer voro vardera på 500 hkr. Lockharts vagn var en liten baby bredvid
konkurrenternas. Dess motor hade futtiga tre liters cylindervolym — samma storlek som den
gamla Forden eller en åttondel av Campbells Napiermotor — men varvantalet kunde drivas
upp till 7,000 pr minut, och då lämnade den sina modiga 400 hkr., och karossen var byggd
som en projektil. Svårigheterna att hålla den lilla, nätta bilen i rätt riktning ägnade Lockhart
med typisk amerikansk pojkaktighet ingen tanke åt.
Campbell blev först färdig, och den 19 februari satte han ett nytt världsrekord. 332,992
km./tim. löd det på. Några dagar senare gjorde Lockhart sitt försök. Mitt under den
vildaste farten — den uppskattades till över 350 km. — förlorade föraren styrningen över
vagnen, och ekipaget hamnade långt ut i havet. Mian drog upp vagnen på land och måste
borra sönder chassiet för att få loss den fastklämde och skadade föraren!
Först den 22 april gjorde Keech sina körningar. Resultatet blev åter nytt rekord, och
noteringen höjdes till 334,01 km. pr timme som medeltal efter de bägge körningarna över
den engelska milen. Tre dagar senare satte Lockhart i gång sin Stutz Black Hawk.
Amerikanen närmade sig redan mållinjen, när vagnen plötsligt kastades på tvären. Efter flera
volter i luften hamnade ekipaget åter på marken, fullständigt sönderslaget. Lockhart ljöt
en ögonblicklig död. Världens kunnigaste och kanske främste förare hade ökat antalet av
racersportens offer.
De övriga händelserna inom den internationella bilsporten kunna avfärdas i korthet.
Indianapolisloppet blev en seger för outsidern Lou Meyer på Miller med en
genomsnittshastighet under de 500 miles-en på 94,48 miles/tim. Fjolårssegraren George Souders
stannade på tredje platsen, och världsrekordhållaren Keech gjorde en ypperlig tävlingsdebut på
banorna genom att belägga fjärde platsen, för övrigt på den för Lockhart iordningställda
Stutzvagnen. Europas Grand Prix på Monzabanan den 9 september vanns av Chiron på
— 276 –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
