Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världshändelserna 1928. Av fil. dr Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och Briands mätt fulla utrikespolitik väljarkårens sanktion. Däremot lämnade de
öppet, huruvida Poincarés under finansnödens tryck år 1926 bildade nationella
samlingsregering fortfarande i oförändrad form — d. v. s. med bibehållen
samverkan mellan Marins högergrupp och radikaler av Sarrauts och Herriots typ —
kunde under alla förhållanden påräkna en tillräckligt manstark regeringsmajoritet.
Det dröjde rätt länge, innan de många nykomlingarna i deputeradekammaren
funnit väg till de rätta partifållorna, och då fram på hösten partigrupperingarna
hunnit konsolideras, befanns det, att ungefär hälften av det radikala partiet ville
göra slut på samgåendet mellan höger och radikaler samt i all stillhet förberedde
ett försök att återuppliva en äldre periods traditionella vänsterkartell, en
»fruktbärande samverkan» mellan radikaler och socialdemokrater. Mot Poincaré
personligen vände man sig till en början endast med tvekan. Så länge
statsfinansernas »sanering» ej fullbordats genom antagandet före årsskiftet av en budget fri
från deficit, var hans verk ej tillända och skulle en lättskrämd folkmening nog
motsätta sig hans utmanövrerande. Däremot talades på detta håll allt livligare
om nödvändigheten av en republikansk regeringsmajoritet, d. v. s.
högergruppernas utmotande ur regeringskoalitionen. Ett lämpligt agitationsmedel trodde
man sig ha funnit i Poincarés åtgärd att i budgetförslaget infläta ett par
lagutkast om rätt för missionerande andliga kongregationer att ånyo till Frankrike
för-lägga sina rekryteringscentraler och vilohem m. m., detta för att nämnda
missionerande ordnar skulle bevara sin plats och fylla sitt nationella propagandavärv i
sådana länder, där de börjat undanträngas av missionärer av annan än fransk
nationalitet. Dessutom ämnade Poincaré begagna tillfället att samtidigt stärka
kleri-kalernas republikvänlighet genom att åt de på sin tid av påven förbjudna men
nu åter tillåtna »kultföreningarna» överlämna en del kyrkobyggnader och annan
lös och fast kyrklig egendom, som odisponerad fanns kvar sedan de stora
konfiskeringarna i samband med kyrkans skiljande från staten. Detta var innebörden
i dessa häftigt omstridda artiklar 70 och 71 i budgetförslaget. Dessa till sin
innebörd mycket måttfulla förslag, vilkas överensstämmelse med Waldeck-Rousseaus
kyrkopolitiska idéer var lätt att uppvisa, voro däremot svårare att förena med
det radikalare program, som senare genomförts av Combes och från honom ingått
i det radikala partiets trosartiklar. De radikala medlemmarna i ministären
utsattes för starka partipåtryckningar och varnades för att medverka till
kullstör-tandet av Combes’ verk, den religionslösa staten, lekmannaskolan m. m.
Avtäckandet av ett monument över Combes i hans hemstad Pons bidrog att stegra
upphetsningen, i det att en klerikal fanatiker mot ceremoniens slut lyckades tränga
sig fram och med en hammare slå in näsa och mun på marmorstatyn, varpå en
alltför nitisk gendarm nedsköt en av demonstranterna. Poincaré lyckades
emellertid tillsvidare lugna sina radikala ministerkolleger genom att modifiera de
misstänkta budgetartiklarna, men genom en kupp på den radikala partikongressen i
Ångers genomdrevs där bestämt förbud mot fortsatt samverkan med ministärens
högergrupp, och de radikala ministrarna avgingo då, rätt motvilligt för övrigt.
Poincaré rekonstruerade nu med beundransvärd raskhet sin ministär utan
radikaler men med bibehållandet av det program de avgångna kort förut gillat.
Därmed undgick han skickligt att bli »högerns fånge», och det radikala partiets
moderata flygel harmades över den misslyckade kuppen, vilken endast lett till att
radikalerna kommit utanför och att särskilt inrikesministerposten, vilken radikalerna av
— 338 –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
