Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett arbetsfredens år. Av redaktör Th. Swedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och förlöpte sedan i så rask takt och med så gynnsamt resultat, att flera
definitiva avtalsslut förelågo redan före jul. Det första fack, där man gjorde upp, var
chokladindustrien, omfattande omkring 2,000 man, varvid arbetarna erhöllo en
tämligen obetydlig lönereglering. Denna uppgörelse kom till stånd efter direkta
förhandlingar mellan parterna. Som ett gott varsel kunde det även anses, att också
vid järnbruken och sko fabrikerna preliminära uppgörelser kunde träffas under
gemensamt vald opartisk ordförande. Uppgörelsen vid skofabrikerna innebar en
mindre höjning av lönerna liksom även den nya överenskommelsen vid järnbruken.
Beträffande den senare komma emellertid lokala förhandlingar att fortsätta in
på det nya året. Just vid årsskiftet blev det även klart inom tändsticksindustrien.
Ett tvåårigt avtal träffades, upptagande en höjning av minimilönen med 3 å 4
öre. Även vid garverierna och för den skånska storindustrien kunde utan större
svårigheter träffas nya avtal, likaledes tvååriga.
Härmed var dock arbetsfreden icke alldeles utan moln, då 1930 randades.
Förhandlingarna vid de elektriska installations firmorna med deras cirka 1,700 arbetare
hakade upp sig redan på ett tidigt stadium, i det att en preliminär uppgörelse
omintetgjordes vid omröstningen inom de lokala fackföreningarna. Nya
förhandlingar upptogos visserligen, men om dessa i fortsättningen skulle föranleda
komplikationer, så vore det icke första gången denna relativt fåtaliga arbetargrupp
förskaffade sig herostratisk ryktbarhet. Den allvarligaste faran för det kommande
årets arbetsfred hotade emellertid inom pappersindustrien med dess till 14,000
man uppgående arbetarstam. Då de under en opartisk ordförande länge och väl
förda förhandlingarna i slutet av december avbrötos, framgick det, att mycket
stora differenser ännu förelågo i fråga om både löner och allmänna bestämmelser.
Arbetsgivarna förklarade, att de med hänsyn till industriens läge på sin höjd
kunde sträcka sig till några smärre jämkningar i nuvarande villkor. Arbetarna
vidhöllo däremot kravet på högst betydande löneförhöjningar, bland annat
innebärande att skillnaden mellan högst och lägst betalade skulle krympa samman till
15 procent från nuvarande 20. Vidare krävde de jäm^te andra förmåner
omläggning av hela dyrortsgrupperingen. Allt som allt beräknades dessa krav innebära
en årlig merkostnad för industrien på bortåt 10 miljoner kronor, vadan det var
uppenbart, att ett godkännande från arbetsgivaresidan ej var att påräkna. Då
emellertid såväl arbetsgivare som arbetare inom träindustrien äro sammanslutna i
karteller, förelåg alltså här en uppenbar fara för arbetsfreden. Ett misslyckande
att åstadkomma uppgörelse vid pappersbruken skulle lätt kunna draga in icke blott
hela träindustrien utan genom sedvanliga sympatiåtgärder även andra viktiga
storindustrier till en verklig storstrid. Ännu vid årsskiftet hoppades man emellertid
att den särskilda förlikningskommission, vars tillsättande betraktades endast som
en tidsfråga, skulle lyckas avvärja det hotande tillbudet.
— 155 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
