Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Film och bio 1929
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Film och bio 1929.
Redigerad av redaktör Harald Hansen.
Ljudfilmen, kring vilken ju intresset koncentrerade sig under 1928, var även år 1929
föremål för synnerligen stor uppmärksamhet. Detta gäller inte minst Sverige, där denna
nya form för film. introducerades på våren. Ljudfilmen mottogs med stor nyfikenhet,
och framför allt lockade Al Jolson-filmerna Jazzsångaren samt Den sjungande narren en
lång rad utsålda salonger trots sommaren, som ju annars i fråga om film är en död säsong.
Till en början begagnade man sig av Western Electrics installationer, men så småningom
erhöll även Het tyska Klangfilmbolaget insteg på den svenska marknaden. Även några andra
märken, såsom Dansk Tonefilm, erövrade en plats i solen. På den europeiska kontinenten
utkämpades en förbittrad strid mellan Western Electric och Klangfilm rörande patentintrång
— en strid som dock ej fördes över till svenskt territorium. Däremot rapporterades
patentstrider även från Sydamerika och Australien. Vid årsskiftet räknar man med att inom kort
omkring hundra installationer för ljudfilm torde ha utförts inom Sverige.
Den svenska publiken erbjöds tillfälle att avkunna sin dom om ljudfilm.en i en av Svenska
Dagbladet anordnad pristävlan. Deltagandet var livligt och resultatet blev ganska
överraskande — en överväldigande majoritet, nämligen ej mindre än 92 proc., uttalade sig mot
ljudfilmen och för stumfilmen. Man motiverade bl. a. sitt ställningstagande med, att det i
praktiken inte finnes någct internationellt språk, som gör det möjligt för publiken att
tillgodogöra sig talfilmen. Filmens konstart, heter det vidare, ligger i plastiken och mimiken
och icke i ljudet, och för övrigt föredrager man levande musik framför den mekaniska.
Utslaget är synnerligen intressant och bekräftar, vad initierade genast vid ljudfilmens
tillkomst profeterade, nämligen att den stumma filmen, hur utvecklad ljudfilmen än blir, alltid
kommer att ha sina anhängare och ej fördrives av ljudfilmen, vilket många av den förras
beundrare ha befarat.
För övrigt kunde den svenska produktionen under året uppvisa den första ljudfilmen,
nämligen »Säg det i toner». Någon ljudfilmateljé finnes ej i Sverige, och av allt att döma
kommer någon dylik anläggning ej heller till stånd under den närmaste framtiden. Ovannämnda
Vinjettbilden visar Bengt Diurberg i »Den starkaste»; Elisabeth Frisk och Håkan Westergren i »Säg
det i toner».
— 186 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>