Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världshändelserna 1929. Av Gustaf Stridsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Världshändelserna 1919.
Av Gustaf Stridsberg.
På den internationella politikens område och i många stater även på det
inrikespolitiska området bär året 1929 prägeln av ett förberedelsernas och
avvaktandet s år. Mycket betydelsefulla diplomatiska förhandlingar påbörjades,
men kunde under årets lopp på sin höjd medföra preliminära eller partiella
resultat, vilkas räckvidd helt berodde på förhandlingarnas fortsättande under år
1930. Uppseendeväckande ministärskiften bebådade i flera länder genomgripande
förändringar i deras regeringspolitik, utan att de nytillträdande ministärerna ännu
klart visade vad de buro i skölden eller vilken kraft och skicklighet de komme
att kunna ådagalägga vid programmens förverkligande. Programutfästelser
avgå-vos, som berörde hundratals miljoner människors väl eller ve, men vilkas
innebörd och verkan först följande år kunde väntas mogna för bedömande.
På intet område faller här antydda huvuddrag hos året 1929 mera i ögonen än
i fråga om de svåra och ömtåliga förhandlingar, vilka åsyfta vad som med stor
optimism kallas »världskrigets likvidering». Redan i september 1928 hade de
främst intresserade staternas ledande män enats om, att de så kallade
skadestånds-frågorna skulle i hela sin vidd upptagas till strängt saklig och affärsmässig
omprövning, varvid det var en tyst förutsättning, att samförstånd på det ekonomiska
området skulle väsentligt påskynda avlägsnandet av det politiska
samförståndshinder, som Rhenockupationen utgjorde. Den 11 februari 1929 påbörjades
arbetet, i det att under ordförandeskap av en av U. S. A :s ledande finansmän,
Owen D. Young, i Paris samlades en kommitté av experter med uppdrag att
utarbeta en generalplan för lösandet av Tysklands’skadeståndsfråga. Till
namnet hade experterna fria händer vid arbetet, liksom regeringarna å sin sida
förbehållit sig handlingsfrihet i fråga om arbetsresultatet. I praktiken torde dock
så pass livlig kontakt mellan regeringar och experter ha förekommit att
regeringarna, som påverkat deras arbete, därmed i viss mån också bundit sig vid
expertplanen i dess allmänna drag. Efter mödosamma förhandlingar förelåg den
färdig i juni.
Denna s. k. Young-plan upptogs väsentligast av ett detaljerat
betalningsschema för Tyskland för hela 58 år framåt. Till regeringarnas prövning förelåg
planen på den i augusti hållna första Haagkonferensen. Deltagarna i denna
upp-togos till stor del av häftigt kiv mellan de stora segrare- och
fordringsägaremakterna om bytesfördelningen. Deras stridsbröder under världskriget, de smärre
fordringsägaremakternas och Tysklands ombud, sutto mestadels som tysta åhörare
under omständigheter, som i viss mån erinrade om fredskonferensen tio år
tidigare. Till sist krävde Tysklands ombud besked om, vilken plan de hade att följa
efter den 1 september, då det dittills giltiga betalningsschemat, Dawesplanen,
pro-gramenligt skulle upphöra att gälla. Kompromisser följde och Youngplanen blev
i princip antagen. Utfästelser gåvos om omedelbart påbörjande av andra
ockupationszonens utrymning, vilken i varje fall skulle fördragsenligt verkställts den
10 januari 1930, tio år efter Versaillesfredens ikraftträdande, liksom den tredje
skulle utrymmas ytterligare fem’ år senare. Utfästelserna avsågo även utrym-
"’ — 274 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
