Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland 1929. Av redaktör Arvid Kaján
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kyösti Kallio, Finlands statsminister frän den
16 augusti.
tjänstemän förstodo att
Mantere-ministä-ren gick till sitt värv med ärligt uppsåt
att rycka upp ett nästan axiomatiskt
missförhållande med rötterna, och de
avvaktade med spänning de första
kraftåtgärderna. Preludierna kommo en av de första
dagarna av februari, då republikens
president vid riksdagens högtidliga öppnande
kunde utlova en regeringsproposition,
som skulle innefatta en successiv
förhöjning av lönerna. Man erfor vidare, att
herr Mantere och hans regeringskolleger
arbetade under högtryck. Ministärens öde
var intimt förbundet med lönefrågan.
Regeringschefen stod helt enkelt inför ett
ambitionsproblem, och hela regeringens
existens var beroende av ett självtaget
antingen — eller. Sakkunniga berättelser
införskaffades från olika ämbetsverk, och
det dröjde ej längre än till mitten av
februari, innan regeringens förslag till
lönelag förelåg färdigt. Propositionen var
synbarligen en produkt av god vilja,
kombinerad med de sparsamhetshänsyn, som
synas vara uniformella för varje parlamentarisk regering. Förslaget gick ut på
en total kostnad av 120,000,000 mark, vilka dock skulle fördelas sålunda, att för
löneökningen endast 42,5 miljoner bleve beviljade under 1929, varpå anslaget skulle
ökas med samma belopp 1930 och fullbordas med 44 miljoner 1931. Regleringen
skulle träda i kraft från första juli 1929 och slutföras den 1 januari 1931.
Procentuellt bleve förhöjningarna 10—20 procent. Löneförslaget kom de gamla
kraven ganska nära; då statstjänstemännen föregående år skridit till sin löneaktion,
hade de begärt 25 % förhöjning av grundlönerna. Men nära gillas ej och
statens tjänstemän läto regeringen förstå, att de goda uppsåten fått en form, som
icke motsvarade förväntningarna. Tjänstemannaföreningarnas centralförbund
deklarerade sin anslutning till ett förkastande av propositionen, och då lagförslaget
med stor majoritet avslogs i statsutskottet, var det klart, att Mantere-ministären
inom kort skulle ställas inför sin självprövning, att stå eller falla för sin paroll.
Redan under förra hälften av april månad voro därför de politiska
kannstöpe-rierna i gång och lanserade ett otal nya ministärer, som voro redo att axla
Mantere-männens kappor. Men därav blev tillsvidare intet. Regeringschefen var
icke hågad att betrakta statsutskottets avvisande ställning såsom utslagsgivande;
han ville avvakta riksdagens slutliga votum. När den förberedande
skärmytsHn-gen ägde rum i riksdagen den 11 april, gjorde herr Mantere en försiktig framstöt
på en hittills tämligen oanvänd linje och lät det folkvalda parlamentet förstå, att
den negativa inställningen till lönelagen sannolikt icke motsvarade folkets vilja.
Därmed hade ett gammalt slagord kastats ut bland folkrepresentanterna själva,
och effekten var ögonblicklig. Om statsministern överhuvud kunde ifrågasätta
riksdagens förutsättningar att avspegla de verkliga samhällsyttringarna, var det
"’ — 345 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
