Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andrées polarexpedition återfunnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-600
fl
Diagram över »Örnens» höjd över havet wider dess färd den 11—IJ^ juli.
Våg Upp till Storkyrkan, i Slottsbacken lyste de röda fackföreningsfanorna. Det
var ett enigt folk, som här sörjde och hyllade.
I Storkyrkan samlade ärkebiskopen den förtätade stämningen i ett mäktigt
grepp med sitt utomordentligt gripande tal från predikstolen, där han bl. a. kunde
citera ett därintill okänt uttalande av Andrée i dagboken: »Vi mena, att vi gott
kunna taga döden, sedan vi gjort det vi nu gjort».
På kvällen följde en ståtlig minnesfest i Stadshusets Blå hall. Svenska
akademiens sekreterare E. A. Karfeldt höll ett fulltonigt, märgfyllt minnestal, i vilket
han bland annat framhöll; huru nu efter 33 år mycket gått i uppfyllelse av det
Andrée drömde om. »Hans stackars vingsvaga och vingbrutna ’Örn’ har
efter-trätts av jättar med helt annan kraft att trotsa elementen. Hans vilseflugna duva
har efterträtts av talande vågor, som buda oförmedlat genom skyn på nästan
obegränsat avstånd. Allt detta är det djupa vemodet i dagens minne, även om vi
minnas, att Andrée var ute tidigast på stråten, en förelöpare, ett förebud till
uppfyllelsen av löftet: De skola flyga som örnar och icke vara trötta.»
Vid minnesfesten frambar ecklesiastikministern, biskop Sam Stadener,
nationens tack till alla dem, som medverkat till att hemföra polarfararnas stoft, och han
riktade framför allt Sveriges tack till Norge. Vid en kort därpå följande
minnesfest överlämnade Svenska sällskapet för antropologi och geografi sin
Andrée-plakett till dr Horn, skeppar Eliassen och hr Stubbendorff. De båda förstnämnda
samt de unga fångstmännen Salen och Tusvik, vilka först upptäckte Vitölägret,
och harpunisten Skjelten, som fann Strindbergs grav, utmärktes dessutom av
konungen med svenska dekorationer.
De tre polarhjältarnas hemfärd var fullbordad. Men ännu återstod ett
betydelsefullt värv. Nu skulle det stora fyndbeståndet från Vitön slutgiltigt ordnas,
konserveras och genomforskas. Dokumenten skulle omsorgsfullt genomgås och
så vitt möjligt en hel bild åstadkommas av »Örnens» färd, slädfärden över
driv-isen och den slutliga katastrofen på Vitön. Vad man dittills erfarit var endast
glimtar ur det rika materialet, och dessutom hade missuppfattningar och
felläsningar skymt bilden.
Det var ett synnerligen omfattande material, som övertogs av Svenska
sällskapet för antropologi och geografi och överlämnades till en kommitté, be-
93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
