Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andrées polarexpedition återfunnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stördes, såsom diagrammet visar, av gondolens många stötar mot isen. Ett sista
långt uppehåll på hela 13 timmar vid den andra vändpunkten vållades av att en
släplina lagt sig bakom och under ett isblock och där fäste sig ganska säkert,
när vinden vred sig. Hade detta ej skett, så skulle nordvästvinden ha fört
expeditionen ett gott stycke tillbaka mot Danskön.
Allt djupare tyngdes ballongen av is, bildad av det fina duggregn, som föll
ur tjockan. På morgonen den 14 juli landade expeditionen, sedan ballongen ett
ögonblick på nytt lyft en smula. Av fotografierna framgår, att landningen skett
på bästa möjliga sätt och utan att ballongen sprängts. Alla instrument och förråd
hamnade också oskadda på isen.
Så följer en vecka av marschförberedelser i ballonglägret på isen, av allt att
döma en lycklig, hoppfull vecka. Men när de tre männen starta sin vandring
vid pass klockan 6 den 22 juli på kvällen, märka de snart, att kälkarna äro för
tungt lastade för drivisen, vars alla svårigheter de lära känna. Sällan har
man, säger professor H. U. Sverdrup i Andréebokens kapitel om drivisen, fått
så levande skildringar av de övermänskliga ansträngningar en sommarmarsch
över drivisen kostar. Skruvvallarna visa sig om sommaren i hela sin
ohygglighet, omgivna av upptöad snö, som man sjunker djupt ned i. Sötvattensdammar
och kanaler tvinga till stora omvägar, eller också ligga de täckta av ett tunnt,
förrädiskt lager nyfallen snö. Rätt som det är hindras framträngandet av en
råk, och man måste använda båt eller isflak för att färja över. Redan första
dagen tvingades de ett tag att hjälpas åt alla tre med en kälke i taget.
De vända sina steg mot Frans Josefs land, till Kap Flora, där en stor
livsmedelsdepå väntar dem. Den 25 juli antecknar Strindberg: »Vi gå nu så sakta framåt,
att kanske vi ej hinna fram till Kap Flora i vinter utan få som Nansen
övervintra i en jordkula.» Dagen därpå minska de lasten på sina tunga kälkar —
vikten nedgick från över 200 till cirka 130 kg. pr man. Man hade ömsom god
jakt och ömsom ont om kött. Svek jaktlyckan, fick man gå på minskad ranson.
Sjukdom stöter till; ansträngningarna och ovan diet oroa magarna. Särskilt är
Frsenkel illa ansatt. Så blir det bättre igen. Jaktlyckan ler. Men andra
bekymmer komma. Framför allt isens drift, som omintetgör de tres alla ansträngningar
men också fotskador, som ytterligare förkorta deras redan förut korta
dagsmarscher. Hela tiden håller man dock humöret uppe. Man prövar
olika sätt att tillaga de olika ingredienserna — även algsoppa står på matsedeln.
Varje tillfälle till en fest utnyttjas — när slädvikten minskas, äter man skrovmål
och likaså efter lyckad jakt, då ju endast en mindre del av isbjörnen kan
medföras. Hela tiden fortsätta de tre samvetsgrant med sina iakttagelser. Särskilt
är Andrée ivrig — med en entusiasm, som intet kan nedslå, kastar han sig över
drivisens problem, som han ständigt återkommer till i dagboken. Efter hand blir
det dock en allt allvarligare ton, en allt bistrare humor. Den 31 juli skriver
Strindberg för sista gången till sin fästmö. Redan då ha de konstaterat, att isen driver
starkare åt väst, än de själva förmå dra mot öst.
Den 3 augusti nå de tre en vändpunkt. Det vackra vädret medger en
observation, och de få sina värsta farhågor bekräftade: isdriften är dem alldeles
övermäktig. De sätta nu kurs på Sjuöarna, norr om Spetsbergen, där även en liten
depå väntar. Efter att förgäves ha stretat tretton dygn mot öster hoppas de nu
96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
