Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nya astrofysikens landvinningar. Av Ansgar Roth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tonde. Därav följer, att planetens volym och massa sannolikt äro mindre än
jordens. Men det är just genom sin massa som Pluto antagits ha
åstadkommit de störningar i Uranus’ och Neptunus’ rörelser, vilka lagts till grund för.
Lov^ells räkningar. Det ser sålunda ut som om astronomerna hittat en annan
planet än den de letade efter! Gåtans lösning kan vara, att det finns en hel
skara transneptunska kroppar, möjligen överlöpare från främmande solsystem,
som gemensamt med Pluto konspirera mot de åtta legitima stora planeternas
jämvikt. Men denna fråga kan blott avgöras genom fortsatta efterforskningar.
Den roterande vintergatan.
Fyndet av den nya planeten rubricerades ej sällan i tidningarna såsom »den
största astronomiska upptäckt, som gjorts under de senaste hundra åren».
Detta var naturligtvis en överdrift; många av den moderna astrofysikens
landvinningar ha långt större intresse och betydelse. Ty genom dem har uppdagats,
att vår sol med sina planeter spelar en mycket blygsam roll i stjärnornas
ofantliga samhälle. Upptäckten, att Pluto går ett varv kring solen på 250 år,
förefaller obetydlig i jämförelse med upptäckten, att solen själv gör ett omlopp
kring Vintergatans avlägsna tyngdpunkt på 250 millioner år. I synnerhet
om man betänker, att Vintergatans alla stjärnor av allt att döma måste hava
utfört ett stort antal sådana omsvängningar — tusentals, kanske millioner!
Vårt stjärnsystem har formen av en lins med sin största utsträckning i
Vintergatans plan. Den starkt avplattade formen gör det sannolikt, att hela
systemet roterar kring en mot detta plan vinkelrät axel, och att de vid rotationen
uppträdande centrifugalkrafterna hålla systemet i jämvikt och hindra det från
att sammanstörta genom gravitationen. Omloppshastigheten är liksom i
planetsystemet minst vid periferien och störst för kroppar i närheten av det väldiga
svänghjulets centrum.
Om en dylik rotation existerar, måste den avspeglas i stjärnornas relativa
rörelser såväl i synlinjens riktning som vinkelrätt däremot, varvid man får ta
hänsyn till det faktum, att vår utsiktspunkt är belägen på stort avstånd från
det svängande systemets centrum och deltager i rörelsen. Effekten härav på
stjärnornas radialrörelser har nyligen studerats av olika forskare, prof. B.
Lindblad i Stockholm, holländaren J. H. Oort, kanadensaren J. S. Plaskett m.
fl., vilka alla funnit i stort sett överensstämmande resultat. Stjärnsystemets
totala massa uppgår enligt Lindblad till omkring 100 milliarder solmassor och
omloppstiden till 150 millioner år. En enda omsvängning omfattar sålunda en
tid, som utgör en avsevärd del av de längsta perioder vi förut känna till, de
geologiska. Vintergatans tyngdcentrum befinner sig, såsom var att förmoda,
i dess mest lysande parti i riktning mot Skyttens konstellation på ett avstånd av
omkring 20,000 ljusår. Eör solen och angränsande stjärnor uppgår hastigheten av
rotationen i Vintergatan till cirka 270 kilometer i sekunden.
Systemets byggnad är komplicerad. Enligt Lindblad utgöres det av ett antal
undersystem, som alla svänga inuti varandra med olika hastighet kring den
gemensamma axeln. Systemets massa är starkt anhopad mot centrum, som
sannolikt sammanfaller med de s. k. klotformiga stjärnhoparnas gemensamma
tyngdcentrum. Dessa egendomliga bildningar, av vilka omkring 100 äro kända,
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
