Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skandinavisk kyrkorevy 1930. Av teol. dr H. Wijkmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gång kommit upp med en tanke på något liknande?» Förbudet lättades ju en
smula. Så har man ämne till nya debatter — med pedagogiskt omkväde.
Den folkliga kristendomsundervisningen är en av våra mest brännande frågor.
Mången klagar med Paulus, att kunskapen försvinner. Botemedel ha diskuterats
— i kyrkomötet och i pressen. Så togs nyligen ett fast initiativ. Närmast efter
engelskt mönster skapades Sveriges kyrkliga bildningsförbund. Uppgiften är
påtaglig. Under fil. mag. Gunnar Sundqvists energiska ledning har arbetet bedrivits.
Greppet är löftesrikt och — vanskligt. Kunnig och eggande måste
undervisningen vara, saklig och välskriven den litteratur som användes.
Det 1929 bildade Religiösa re form förbundet fortsatte sin propaganda, närmast
genom tidskriften Religion och kultur. Bidragens värde var mycket skiftande.
Tryggast är väl i regel, när redaktören själv håller i pennan, även om den vill
löpa något fritt ibland. Förbundets goda uppsåt skall erkännas även av den,
som betvivlar, att vägen till en religiös reformation går fram genom teologiska
program, konservativa eller radikala. En allvarlig människa söker sig även över
gamla dogmer fram till evangelium.
Kyrka och teologisk vetenskap förlorade under 1930 några märkesmän. U. L.
Ullman, den gamle strängnäsbiskopen, gick bort i årets gryning. Hans åskådning
hade i mångt och mycket sin färg av den västsvenska hembygden. Hymnologien
var från början hans stora intresse och livet igenom drogs han till liturgiska
frågor. Hans talrika herdabrev mot tidens lynne äro ännu i minne. Överste Emil
Helander dog i Jerusalem. Han var en man för sig, en kraftig ek från vår
Herres urskog. K. F. U. M. var hans hjärtebarn. Där hördes ofta hans manliga
förkunnelse, enkel, trovärdig, med salt bemängd. I slutet av mars gjorde Edvard
Lehmann sin sista resa. Han var en farende svend, »Ahasverus på vandring»,
har någon sagt. Berlin, Lund, Köpenhamn voro hans huvudstationer. Han var
berömd religionshistoriker och hemma på de flesta kulturområden. Han föreläste
med samma elegans om indisk fromhet och kolbrytningen i Ruhrdistriktet, Han
talade om allt, skrev om allt — från cedern på Libanon till isopen, som växer
vid muren. Han var en Aladdinsnatur och gick fram med geniets slagruta. »Helst
sad han dog som en sksemtefuld Causeur med de länge Ben dinglende ud over
en Bordkant og ligesom spillede sit Foredrag frem paa et usynligt Instrument.
Hans sikre Gehjz^r hindrede, at falske Toner smuttede ind med.»
Norges kyrka har sina bekymmer. Där socialdemokraterna äro i majoritet,
hålla de sig gärna framme. Här och var — i städer och industricentra — plockas
ett gammalt anslag bort eller prutas på ett nytt. »Av ekonomiska skäl» är det
kända omkvädet. Men det samlade angreppet dröjer. Vid höstvalen fick
Arbej-derpartiet en hälsosam påminnelse om sin dödlighet. Risken att gå öppet fram
är ännu för stor, då religionen har ett särdeles fast grepp om den norska
folksjälen. Framförallt på Västlandet, där fromheten väl kan vara trång som
fjorddalarna men alltid är djup och ärlig. Från Bj^rgvins biskopsstift höras några
ord, som vi känna igen: »Vanligen ha socialdemokraterna föga intresse för kyrka
och kristendom. De stå dock kvar i kyrkan. Barnen döpas, äro med vid skolans
kristendomsundervisning och vilja gärna konfirmeras. Men få arbetare komma
i kyrkan. Det bästa tillfälle att nå dem är vid jordfästningar. Då vilja alla, att
prästen skall tala Guds ord i hemmen eller vid graven».
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
