Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skandinavisk kyrkorevy 1930. Av teol. dr H. Wijkmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Danska kyrkan förlorade under året några av sina bästa. Biskopen i Ansgars
eget Rihe Oluf Olesen gick bort. Han var en ärlig man och talade alltid sitt eget
språk. Varje hänsyn till tradition och konvenans var honom främmande. Sin
folkliga, gärna burleska humor tog han med sig i umgäqgelsen och på
predikstolen. Men det dristiga skämtet var snarast en mask, som dolde den djupaste
melankoli. Biskop Olesen var ett väckelsens barn, hans predikan hade
Vilhelm Becks saftiga realism. Liksom denne kände han sig alltid ute i Guds
ärenden.
Biskopen i Aalborg Kristian Ludwigs var en annan typ. Han var stolt över
sin judiska börd, lika stolt som hans mästare Grundtvig över att härstamma från
Skjalm Hvides hövdingaätt. r3en unge Ludv/igs var radikal till sin läggning,
driven journalist och alltid redo till strid för sin grundtvigska kyrkopolitik. Men
livet har sina anomalier. Av den oppositionelle kaplanen på Kristianshavn blev
en biskoplig formskärare, en paragrafernas man. Han vände grundtvigianerna
ryggen och sökte känning med Inremissionens folk. Men Grundtvigs psalmer
släppte han aldrig — hans analys av sången om Nyaars-morgen röja också en
oförminskad beundran för mästarens sång. För några år sedan kom sjukdomen
och bröt hans ännu sprakande energi. »Sang i L^jenker» var en sista hälsning
från den redan dödsmärkte biskopen.
Hans Fenger, den vitale prosten i Holmens Kirke, är också borta. Som ung
präst hade han svärtnat för Rudolf Frimodts kristocentriska predikan, och för
Martensens spekulativa gåvor hade han obegränsad respekt. Själv låg Fenger
icke för vetenskapen, han var det praktiska livets man, upptagen av idkejig tjänst.
Han kände alla och var känd av alla. Som predikant var han icke särdeles
originell, »tilforlidelig Jsevnhed og Umiddelbarhet» var hans styrka.
Finland 1930 har sin prägel från Lappo. Det stora, något omtvistade uppbådet
vilar ytterst på religiös grund. »När Guds ord försmädas», råkar det
österbottniska blodet i svallning. Så har det alltid varit. Starka väckelsevindar av
gammalpietistisk och herrnhutisk natur ha tid efter annan dragit fram över bygden,
så starka att de icke sällan svept in över våra kuster. Spontan, manlig, stormande
har denna fromhet varit. Från Lappos grannskap heter det en gång: »Här går ett
Guds nådeväder över församlingen så att stockar och stenar följa med». Denna
fromhet på djupet är Lapporörelsens drivkraft och innersta motiv.
Den under året bortgångne ärkebiskopen i Åbo, Gustav Johansson, hade något
av österbottningarnas fasta struktur. Han var utan inskränkning Horatius’ vir
tenax propositi, orubblig i sin övertygelse. Becks bibelteologi, Bengels mystik och
gammal kärnfull pietism hade gjort honom till den han var. Han såg allt från
evighetens synvinkel. Vad som icke höll provet förkastades utan alla
reservationer — »Guds rike får icke säljas till tidens realisationspriser». Han var envis
som Pio Nono. Han hade tagit sin position och kunde vara snabb med anatema
över ett och annat som rörde sig i tiden. Den gamle ärkebiskopens auktoritet
var oerhörd, så bergfast, att de flesta blundade för hans politiska svaghet under
ofärdsåren. Man visste, att även denna hade sin ärliga motivering.
Den nye ärkebiskopen är en mångförfaren man. Lauri Ingman delar i stort
sett företrädarens teologiska grundsyn — Tobias Beck har god klang inom
släkten. Men han har icke den gamles fräna intransigens. En mångsidig befattning
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
