Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norden 1930. Av redaktör Ejnar Fors Bergström - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förkunnade Lappoledningen, att i avvaktan på, huru valkampanjen skulle
gestalta sig, inga enskilda våldsdåd eller egenmäktiga handlingar vidare finge
företagas. I ett samtidigt utsänt valmanifest angrep Lappoledningen skarpt
socialdemokraternas uppträdande i den upplösta riksdagen. Alla
fosterländska kretsar borde ena sig för att besvara denna utmaning. »Vi
fordra», hette det, »ovillkorligen gemensamma valförbund och inom
desamma kandidater, om vilka vi veta, att de utan dagtingan stått och stå bakom
de av den pågående folkrörelsen uppställda fordringarna.»
Lappo fordrade. Men partiledningarna lystrade icke. Svenska folkpartiets
förstärkta centralstyrelse vägrade att träffa ett allmänt avtal om valsamverkan i
alla kretsar. Så gjorde finska framstegpartiet och uttalade samtidigt en protest
mot påtryckningen. Även agrarerna protesterade. Endast samlingspartiet, de
konservativa, accepterade genomgående Lappos paroll. I Lappokretsar väckte detta
motstånd djup besvikelse. Rörelsens dåvarande huvudorgan, »Aktivisti», framhöll,
»att vid dessa val nu för sista gången prövas, huruvida vi ha möjligheter att
utrota kommunismen med lagliga medel eller huruvida man måste tillgripa
effektivare medel än röstsedlarna».
Men partierna läto denna gång icke skrämma sig. Lappo hade visserligen
alltjämt ett starkt inflytande över sinnena och fortfor att utsända den ena
proklamationen efter den andra. De lagliga myndigheternas resoluta åtgärder hade dock
berövat rörelsen dess udd. Och samtidigt hade de enskilda våldsåtgärderna i allt
vidare kretsar väckt besinning och framkallat opposition.
De enskilda våldshandlingarna voro Lapporörelsens kräftskada. Det var lätt
att sätta igång, men svårt att dra en gräns och stanna vid densamma. Dessutom
var denna som en svamp ur jorden uppvuxna, lösligt sammanfogade folkrörelse
långtifrån homogen. I många sinnen lekte planer på en våldsam omvälvning,
åtskilliga unga partigängare ville helst »skjutsa» över ryska gränsen inte bara varenda
kommunist i landet utan varenda medborgare, som icke helt accepterade Lappos
program. Över de politiker, som i någon mån ville följa egna linjer, duggade
hotelsebreven. Det väckte ett oerhört uppseende, när riksdagens vice talman,
borgmästaren i Tammerfors, den moderate socialdemokraten Hakkila, våldsamt
bortfördes, när förre statsministern Kallio meddelade, att han hotats till livet
under regeringstiden och så vidare. Skjutsningsfebern spred sig, många oskyldiga
offer råkade illa ut, och man fick under en period det intrycket, att
ordningsmakten icke tillräckligt energiskt ryktade sina uppgifter.
Förbittringen mot de anonyma, oansvariga våldsmännen steg för varje dag.
Regeringen vädjade i upprop till folkets rättskänsla och inskärpte hos
landshövdingarna myndigheternas plikt at^^ förhindra alla våldshandlingar. Till slut
utsände den 15 september Lappoledningen under den allmänna opinionens tryck en
ny vädjan till rörelsens anhängare att inställa »friskjutsarna» och andra våldsdåd.
Emellertid skred man till val, och den yttre ordningen stördes icke.
Valdeltagandet blev såsom väntat mycket livligt, och den borgerliga sidan kunde
inregistrera en avgörande seger. I den nyvalda riksdagen hade det Lappovänliga
samlingspartiet fått 42 mandat mot 28 förut, agrarpartiet hade 59 mot 60 förut, finska
framstegspartiet 11 mot 7 och svenskarna 21 mot 23. Sammanlagt hade de
borgerliga erhållit 134 mandat och socialdemokraterna 66. Lapporiktningen hade
placerat många av sina trogna, men förfogade långt ifrån över någon majoritet
348.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
