Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krisåret 1931. Av redaktör Ernst Klarin - Utlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
redan förut tillämpades av Frankrike och Schweiz. Överhuvud hade det
kortfristiga kapitalet svårt att finna förräntning och det mottogs ingenstädes med
någon entusiasm. Trots att Bank of England höll en räntesats, som med en hel
procent översteg Newyorks och med en halv procent det diskonto, som övriga
ledande finanscentra tillämpade, hade banken mycket svårt att försvara sin valuta
och sin guldkassa, vilken senare redan tidigt på året var utsatt för åderlåtning.
I maj utlovade franske finansministern Flandin en aktion från regeringens
sida för att öppna penningmarknaden i Paris för långfristiga lån till utlandet.
Åtgärder skulle vidtagas mot dubbelbeskattning av aktiebolag och statuterna för
försäkrings-, finans- och investeringsbolag skulle ändras, så att de kunde placera
pengar i utländska obligationer. Försäljningsorganisationer skulle inrättas i olika
delar av landet för att förmedla dylika investeringar. Man vet, i hur ringa grad
dessa löften infriades och hur försiktigt det franska kapitalet höll sig undan
från långfristiga placeringar icke blott i utlandet, utan även till hemmaindustrien.
Londons ställning som världsfinanscentrum försvagades visserligen under årets
lopp, men dess roll ersattes på intet sätt av vare sig Paris eller Newyork.
Genom sin av bankchefen Goodenough ovan omnämnda generositet mot sina
gäldenärer från krigsåren, genom att gå i bräschen för uppgörelsen med Amerika
angående krigsskulderna och genom att fullt återställa sin valuta till gamla
pariteten — medan Frankrike sänkte sin till 1/5 av förra värdet och Tyskland helt
tillintetgjorde sin — hade England i sin stolta hederlighet påtagit sig en
börda, som blev för tung även för den av många föregående besvärligheter
tränade och kraftige John Bull. Bristningspunkten nåddes, då guldmyntfoten i
september måste överges. Innan så skedde, hade förtroendekrisen kommit till
eklatant utbrott både i Österrike och Tyskland.
Stöten härtill gavs genom de svårigheter, i vilka Österrikes största affärsbank,
Oesterreichische Creditanstalt, råkade och som i maj hotade att utmynna i en
krasch icke blott för banken utan även för hela landet. Det visade sig att banken,
som hade ett kapital på 125 mill. schilling och en reservfond på 39 mill., hade
förlorat 140 mill. schilling, delvis beroende på fusionen med Bodenkreditanstalt
och delvis på aktieförluster. Då österrikiska staten var ur stånd att ensam hjälpa
banken på fötter, måste hjälp sökas utifrån. Till att börja med hade man
anledning tro, att denna skulle komma från Frankrike, men från detta håll uppställdes
sådana politiska fordringar, att landet helt skulle ha kommit under franskt
beroende. Då trädde Bank of England emellan och räddade situationen genom ett
lån på 150 mill. schilling, varjämte 10 centralbanker och internationella
regleringsbanken ingrepo. Härigenom var visserligen det österrikiska bankinstitutets
ställning undandragen ett annars ofrånkomligt fallissemang, men bankens
svårigheter hade riktat världens ögon på det bedrövligt ansträngda ekonomiska läget
i Centraleuropa.
Misstroendet vändes nu särskilt mot Tyskland, från vilket land kapital massvis
flyktade, dels så att det utländska i stor utsträckning drog sig tillbaka och dels
så att det inhemska sökte rädda sig undan en eventuell katastrof genom placering
i utlandet, främst Schweiz och Holland men även i vårt land. Tyskland kunde
sedan liknas vid en bank, som stormas av sina insättare och vars likviditet därför
ofrånkomligen måste tillintetgöras. Under tiden 1—12 juni förlorade tyska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
