Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krisåret 1931. Av redaktör Ernst Klarin - Utlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för att hindra ett finansiellt sammanbrott. Den 11 augusti kunde banken gå
tillbaka till 10 %, den i september till 8 och den 10 december till 7 %. Det hade då
visat sig, att höga räntesatser under upprörda tider icke utöva den verkan, som
åsyftas, men väl utgöra en tyngande börda för ett redan förut hårt pressat
näringsliv.
Så till bristningsgränsen som skedde hade förhållandena i Tyskland ej behövt
drivas, om Frankrike ej dragit ut på tiden med accepterandet av president
Hoovers den 21 juni utsända budskap om ett ettårigt moratorium för alla
skadeståndsbetalningar. Detta förslag framkallade en stark hausse på de förut av
ihållande försäljningar hårt deprimerade fondbörserna, och litet varstädes i
världen väcktes förhoppningar till liv, att de ledande statsmännen äntligen fått
ögonen öppna för lägets allvar och att nu skulle följa en avspänning icke blott i
det finansiella betrycket utan även i de politiska tvisterna. Federal
Reservesystemet samt engelska och franska centralbankerna och internationella
regleringsbanken lämnade genom den senares förmedling tyska riksbanken en kredit
på 100 mill. dollar för att denna skulle kunna klara sig över halvårsskiftet. För
att visa sin redobogenhet att bidraga till en förbättring av läget erbjödo sig ett
tusental tyska storindustriella bank- och handelsföretag att lämna en garanti för
tyska gulddiskontobanken genom att teckna en deficitborgen på 500 mill. mark.
Regeringen mottog med tacksamhet detta erbjudande och utfärdade sedan en
nödförordning, enligt vilken alla tyska företag med mer än 5 mill. mark i
kapital voro skyldiga att deltaga i garantin för sagda bank, vilken som bekant
sedan 1930 är en exportkreditbank och finansierar affärer på utlandet.
Situationen såg därför ett slag efter omständigheterna ganska hoppingivande
ut, men den förändrades snart till det sämre. Franska regeringen kände sig
tydligen stucken över att den ej tillfrågats om sin mening, innan Hoover utsände
sitt budskap. Det drog därför ut på tiden med det franska godkännandet, och
när äntligen fransmännen den 5 juli på vissa villkor gåvo sitt bifall till
Hoover-förslaget, var den genom detsamma väckta optimistiska stämningen förstörd på
världens alla börser, och misstroendet och oron blevo så mycket starkare.
Frankrikes uppträdande hade ett psykologiskt sett långt skadligare inflytande än
fransmännen själva sannolikt tänkt sig. Frågan om finansiellt stöd till Tyskland
diskuterades vid konferenser i både Paris och London, men med magert
resultat. Efter Londonkonferensens slut den 23 juli utsändes ett meddelande om att
den bankkredit på 100 mill. dollar, som tyska riksbanken fått genom
regleringsbankens förmedling, skulle förnyas på 3 månader. Inga ytterligare krediter skulle
uppsägas och man kom så fram till det s. k. Stillhalteavtalet, som gav Tyskland
moratorium för kommersiella och bankskulder till utlandet för tiden intill
februari månads utgång 1932. Skadeståndsbetalningarna hade förut suspenderats
på ett år, alltså till utgången av juni nämnda år.
Av de tyska börserna, som stängts, då krisen blev akut, öppnades Berlinbörsen
den 3 september efter nära 2 månaders avbrott i förhandlingarna. Dessa blevo
emellertid ej långa, ty i och med Englands frångående av guldmyntfoten den 21
september måste Berlinbörsen åter sluta sina portar. En massa
»Notverordnungen» utfärdades för att stärka ställningen, bekämpa kapitalflykt, öka
statsinkomsterna, reglera valutahandeln etc. Dessutom gjordes stora ansträngningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
