Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Modet 1931
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mössa, virkad eller stickad av silke eller sammetsgarn, sniljor, och blev en modeepidemi
som, kan man säga, smittade vartenda kvinnohuvud i hela Europa. Ett Htet spänne av
strass, ett »dip», eller ett blygsamt litet fjädergarnityr var den enda prydnaden på dessa
stickade mössor, men detta fjädergarnityr var det första varslet om det högst överraskande
hattmod, som skulle komma fram på eftersommaren, då det visat sig, att den rätt hårda
och missklädsamma matroshatten, la canotiére, som lanserades i vårmodet, slog alldeles fel.
Det var säkert som stilutveckling mycket följdriktigt, att den starkt markerade midjan,
den insvängda jackan till promenaddräkten och -klänningen, den flödande vidden i kjolarna
och den skörtliknande volangen kring höfterna, allt detta »kvinnliga» skulle dra
med sig den lilla koketta plymprydda kejsarinnan-Eugenie-hatten och den svajiga sneda
chasseuren. Men när de båda uppenbarade sig på sensommaren, lika snett placerade och
djupt neddragna över bärarinnornas högra öga som den lilla mössan hängt långt bak i
nacken, skapade de i alla fall en viss sensation och även opposition. I alla fall slog den
lilla sneda hatten av varierande typer igenom med glans, särskilt jägarhatten i mörkgrön
eller mörkbrun filt med en orangefärgad fjäderkokard, vilken under hösten vandrade
omkring i hundra- och åter hundratal på Stockholms gator.
Medan vinterns och vårens mod med icke allt för märkliga variationer följde föregående
års, markerade höstmodet i rätt hög grad en ny stiltyp, som inte endast tog sig uttryck
i hattarna. Modet blev mer komplicerat för att inte säga utspekulerat och uppvisade en
del reminiscenser av kvinnodräkten för tjugufem trettio år sedan, vilket kom den äldre
generationen att rysa av fasa över att så obekväma och besvärliga kläder skulle komma
igen i en saklig och rationell tid och väckte beundran hos de generationer, vilka aldrig
behövt dra plyschbandskantade kjolar efter sig i gatsmutsen eller balansera kvarnhjulsstora,
tunga hattar överst på hjässan. Draperingar började förekomma på kjolarna liksom på
Hven, och även de fortfarande släta ylleklänningarna blevo tygrikare och tyngre.
Aftonklänningarnas kjolar blevo kolossalt vida och garnerades oftast av en kaskad volanger,
uppdraperade bak för att ge turnyreffekt. Ärmarna blevo större och mer arbetade,
puff-ärmen kom tillbaka, både den i silhuetten spetsiga med vidden störst nedåt mot armbågen
och avslutad med en lång, snäv manschett, puffen över armbågen och — för
aftonklänningen — den lilla korta puffärm, som hör till hovdräkten. Samtidigt blevo aftonjackorna
mycket kortare och bolero-artade, när de icke helt enkelt bestodo av en triangelformad,
midjekort cape. Raglanskärningen började också visa sig, och över huvud taget skönjdes
en bestämd tendens hos modet att öka bredden på axelns linjer och göra ärmarna vidare..
Kapporna följde på hösten samma hnjer, markerad midja och en nedåt något utsvängd
och ökad vidd, ofta läderskärp i midjan och mycket stora pälskragar, gående ut i breda
slag över bröstet och kraftiga, nästan till armbågen nående pälsmanschetter i
musketörfason på ärmarna. Brunt jämte svart och grått i ett par tre nyanser, från klargrått till
järn- och svartgrått, voro de ledande färgerna för kappor, och materialet mjukt, slätt ylle
i en mängd nya vävnadstyper. Persian i både brunt, grått och svart var besättningsskinnet
framför andra, och likaså var persian det modernaste materialet för pälskappor jämte
seal-bisam, som inte varit mycket i bruk de närmast föregående åren.
Färgerna voro för övrigt: under vintern och våren svart-vitt, svart-rosa och svart-turkos
samt butelj grönt. Även under sommaren var det svart-vita förhärskande jämte vitt och
blommiga tyger i klara, gula och gröna toner. På hösten som nyss nämnts brunt, grått
och svart för ytterplagg, brunt och sammansättningen brunt-korall, svart-korall och
svart-grönt för ylle- och mellanklänningarna av georgette, marocain och crépe de chine samt
svart, vitt, mörkblått, ljust vattenblått och en klar flamröd nyans för aftonklänningarna,
som mest gjordes i spets, transparent sammet och mycket blanka satinsiden.
Skorna gjordes fortfarande mycket i olika slag av reptilskinn, ödla, krokodil och
vattenorm. Även skomodet företedde en klyvning i ett mod för promenad- och vardagsbruk med
stadiga och rejäla modeller i ett sobert utförande, övervägande pumpsmodellen och dess
variationer, samt ett för aftonbruk med mycket exklusiva och fordrande modeller, först
och främst den så kallade sandaletten med hela ovanlädret sönderskuret i smala ribbor
och mycket höga klackar samt gjorda av siden, sammet och brokad, avsedda att infärgas
i samma nyans som klänningen.
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
