Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Märkligare dödsfall i Sverige 1931 - Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Märkligare dödsfall t Sverige ig^i.
Hjalmar Bergman,
Författaren Hjalmar Bergman, som sedan en månad legat sjuk i Berlin, där han befann
sig på genomresa till södern, avled nyårsdagens afton på ett sanatorium. Dödsorsaken
var hjärnblödning. Sverige förlorade med honom den mest egenartade bland sina
betydande författare och, såsom det från auktoritativt håll sades, sin störste dramatiker efter
Strindberg.
Hjalmar Bergman var född i Örebro 1883, blev student i Västerås 1900 och studerade
sedan ett år i Uppsala estetik, filosofi och historia. De följande åren befann han sig
mestadels på resor, först till Florens och Rom, senare till Grekland och Mindre Asien,
slutligen — efter ytterligare ett par år i Rom — till Förenta staterna. Under senare åren
var han emellertid bosatt i hemlandet, där han fortfor att ägna sig åt en omfattande
litterär och dramatisk produktion samt även knöt förbindelser med film och rundradio.
Såsom författare gjorde han sin egentliga debut 1906 med romanen Solivro. Bland hans
följande, talrika arbeten må här nämnas Hans Nåds testamente (10), Vi Bookar, Krokar
och Rothår (12), En döds memoarer (18), Markurells i Wadköping (19), Jag, Ljung och
Medardus (23), Chefen fru Ingeborg (24) m. fl. romaner, av vilka några senare apterats
för såväl scen som film och radio. Direkt för teatern skrev han bl. a. Marionettspel
(1917 på Dramatiska teatern), Swedenhjelms, som tillkom 1925 och givits på många scener
i de skandinaviska länderna och Tyskland, samt Patrasket, som likaledes under åren 28—29
gick vida omkring i Skandinavien och Finland. Hjalmar Bergmans sista arbete, som
utkom icke långt före hans död, var romanen Jack Strack-Back, clownen, vars makabra
stämning tycktes skapad i förkänslan av det stundande slutet. Till julen 1931 utkom
en postum novellsamling under titeln Labyrinten.
Fredrik Böök skrev i Svenska Dagbladet om den bortgångne bl. a. följande:
I flera avseenden var Hjalmar Bergman den rikast begåvade inom den
författargeneration, som nu står i sin högsommar. Ingen bland hans samtida hade fantasiens gåva som
han. Allt vad han rörde vid förvandlades till äventyr, händelse och spänning, vart hans
blick föll mjdlrade det av sällsamma figurer och vidunderliga karaktärer. I fråga om
frodig fabulering och berättarkonst kunde han icke jämföras med någon ringare än Selma
Lagerlöf; dessa båda äro de riktiga sagoförtäljarna, som kunna gripa vilken tråd som
helst och spinna den ut till de mest överraskande mönster. De flesta svenska diktare ha
en övervägande formell och lyrisk-ideell inspiration; det kommer för dem an på uttrjxkets
skönhet, på tankarnas rikedom och kraft. [Hjalmar Bergman var i likhet med Selma
Lagerlöf helt och hållet epiker och berättare; det är karaktäristiskt för honom att han ytterst
sällan skrivit vers och aldrig med framgång. Icke heller brydde han sig om landskapet,
om naturstämningarna; hans syner voro alltid syner av människor och människoöden.
Hans fantasi skapade uppträden, förvånande, ohyggliga, vedervärdiga, skakande, rörande;
för något annat än människor i rörelse och handling intresserade han sig icke. Denna
berättarbegåvning var oerhört frodig, men sund var den icke, och bakom alla de brokiga
scenerna, de förbryllande inbillningssjmerna låg en djup vanmaktskänsla, en ångestfull
förtvivlan. Tillvaron tedde sig för honom som en hemsk och obegriplig saga, där viljan och
förnuftet ingenting betyda, där nycken och den fixa idén härska enväldigt hos de sjuka
och besatta människorna.–-
Det är något brustet och rolöst över hans verk med dess hetsiga belysningar och jäktande
svindel, men hur framtiden än kommer att bedöma det, så skall det aldrig kunna förnekas,
att det hos Hjalmar Bergman fanns ett stänk av snillrikhet, av geniets skaparglädje, men
också av geniets hjälplöshet och sårbarhet.
Om Hjalmar Bergman som dramatisk författare 3^ttrade Gotthard Johansson i samma.
tidning:
254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
