Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skandinavisk kyrkorevy 1932. Av teol. dr H. Wijkmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två hortgångna: f. d. sogneprcesten i 8orö
Frederik Krarup (t. v.) och sogneprcesten
Herman Lunde i Oslo.
lony. Med intelligens ooh viljestyrka
stakade hon ut grundlinjerna för arméns
rika gärning.
Vid kyrkomötets början gick biskopen
i Växjö ur tiden. Edgar Reuterskiöld
hade icke länge verkat i stiftet men han
kände det i grunden. Hans arbetshåg
hade inga gränser, han gick helt upp i
sina episkopala uppgifter. Han var först
och sist en god människa, en rätt israelit
utan svek. För honom öppnade man
utan tvekan sitt hjärta. Han riktigt
lyste av spontan godhet, då han stod
i församlingens mitt. För sina präster var han en förstående vän och arbetet
bland ungdomen var hans käraste gärning.
Edvard Herman Rodhe, den gamle biskopen i Göteborg, följde snart efter.
Han var en karaktär, en kristen karaktär av västkustens snitt. Han svävade
aldrig på målet. Tidigt hade han tagit sin position, och han höll stadigt sin
linje. Kompromiss var svaghet. »Trohet mot bekännelsen» var för honom den
centrala ph’kten. Den inskärpte han i tal och skrift. Biskop Rodhe var helt det
praktiska livets man. Vetenskapens teg röjde han icke, hans karisma var
predikantens, liturgens, själasörjarens. Som präst var han högt skattad. Han sökte
icke pastorat, han söktes. Stark popularitet vann han överallt. Han hade den
naturliga värdighet, som gör en gudstjänst högtidlig. Och hans fromhet hade
ärlighetens märke, den skapade förtroende. Från församlingen gick Rodhe i
unga år till episkopatet. Han blev en själasörjare för stiftet. Rodhe hade inga
hierarkiska drag, inga utvärtes åthävor. Som en älskad patriark gick han bland
sina präster.
Själva valborgsmässoafton förlorade uppsalateologien en av sina främsta.
Domprosten Erik Stave har i mångt och mycket satt sin prägel på den exegetiska
forskningen i vårt land. Med honom slog den historiska bibelsynen igenom.
Han hade fått avgörande intryck från tyska exegeter och kanske än mer från
Frants Buhl i Köpenhamn, men han gav dessa impulser en i mycket
självständig form. »Det var lärdom, myndighet och kraft över hans gestalt i kateder
såväl som på predikstol», skriver en av hans lärjungar.
Från Norge berättas om religiösa väckelser. »Det börjar kännas som på Hans
Nilsen Hauges tider», säger optimisten. Talet röjer väl någon överdrift men
säkert är att något rör sig, framförallt på Västlandet. Här är ju den sekteriska
fromhetens gamla hem, här går man gärna sin egen väg vid sidan om
folkkyrkan. Dessvärre har denna svårigheter även från antireligiöst håll. Man
agiterar pä sina håll för »borgerlig» konfirmation, och gudlöshetens apostlar
äro även här i arbete.
Teologiska och religiösa organ ha i Norge större spridning än i vårt land.
Biskop Berggravs intelligenta For Kirke og kultur går på en mera populär
linje. Teologisk Tidsskrift är rent vetenskaplig. Nya publikationer ha nu
kommit till. Kristian Schjelderups »Fritt ord» har ett reformatoriskt syfte. Den är
någorlunda radikal men går mera sällan in på dogmatiska frågor. Den är i
141
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
