Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Märkligare dödsfall i utlandet - Aristide Briand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Märkligare dödsfall i utlandet igS2.
Aristide Briand.
Med Aristide Briand, som avled den 7 mars,
gick en mycket betydande man med höga
syften hädan. Född i Nantes 1862, vandrade
han den normala gradus ad Parnassum via
juridiska studier och juridiskt intresse,
vilket tidigt inriktades åt extremt vänsterhåll
med skriverier i den anarkistiska tidningen
Le Peuple och senare redigering av La
La-terne.- Han utvecklade sig emellertid hastigt
åt mera balanserade ståndpunkter och
grundade 1904 tillsammans med Jaurés
socialistorganet L’Humanité. Samtidigt var han
verksam inom fackföreningsrörelsen och blev en
av det franska socialistpartiets ledare. Vid
40 års ålder invaldes han i
deputeradekammaren och intog genast en bemärkt plats i
vänsterblocket. Som parlamentariker blev han
TQycket snart framstående och bekant utanför
Frankrikes gränser som en av de ledande
krafterna vid skilsmässan mellan stat och
kyrka. Han blev vederbörande
kammarutskotts rapportör i denna fråga med uppgift
att utarbeta lagförslag i saken. Då han i
syfte att mildra de bittra inre motsättningar,
som uppstodo i Frankrike under lagens
till-lämpning år 1906, mottog en ministerportfölj,
uteslöts han ur socialistpartiet.
Briand var medlem av ett mycket stort antal ministärer — i flera fall som
konseljpresident. Första gången han erhöll posten som sådan var vid Clemenceaus fall sommaren
1909. Han återtog sin gamla portfölj som undervisningsminister, men förenade därmed
även inrikesportföljen. Som inrikesminister ingrep han med största beslutsamhet och energi
mot en hotande storstrejk vid de franska järnvägarna. De fransk-tyska motsättningarna
i fråga om Marocko och franska Kongo föranledde på omvägar hans avgång. År 1912
blev han justitieminister i Poincarés första kabinett och konseljpresident, när Poincaré
ett år senare blev republikens president. Han genomdrev under denna ämbetsperiod den
militära tjänstetidens förlängning från två till tre år.
Mellan mars 1913, då senaten fällde hans ministär på en valteknisk fråga, och augusti
1914 levde han i ett politiskt skymundan, tills han blev justitieminister i Vivianis ministär
för att fjorton månader senare bilda regering på bredare bas. Inom ett år föll han dock,
trots stora förtjänster om Frankrikes slagkraft, offer för Clemenceaus orättvisa kritik
och drevs i mars 1917 från makten.
Nu följde en lång viloperiod för honom, och först i januari 1921 bildade han regering
•och innehade sedan dess utrikesportföljen under större delen av ett årtionde. Såsom
medlem av franska delegationen vid Washingtonkonferensen 1921—22 sökte han förmildra de
ogynnsamma intryck franska deklarationen gjort, vilket framkallade häftiga angrepp mot
honom från parlamentariska kretsar, angrepp, som fortsatte ända till det sista. Då han
vid Canneskonferensen förhandlade med Lloyd George om ett fransk-engelskt
försvarsförbund, möjliggörande en moderatare fransk hållning mot Tyskland, tvingade dåvarande
presidenten Millerand honom att återvända, och då han fann läget ohållbart, avgick han
1922. Han blev 1925 utrikesminister, sedan Herriots ministär fallit, och innehade sedan
<ienna post under en lång följd av täta ministerskiften och flera perioder som regerings-
Aristide Briand.
315
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
