Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mikrokosmos underbara värld. Av Ansgar Roth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En amerikansk konkurrent om höjdrekordet, marinlöjtnant Settle, gjorde den
20 nov. en uppstigning från flygfältet vid Akron med major Fordney i
marinkåren som passagerare. Ballongen, som sent på natten landade i New Jersey
100 km. från Atlantic City, uppnådde en höjd av 18,370 meter. Settle gjorde
redan den 5 aug. ett rekordförsök från Chikago, men nådde blott 700 meters
höjd och hamnade på en godsbangård efter 20 minuters färd. Jean Piccard,
den berömde stratosfärflygarens broder, skulle ha deltagit men avstod i sista
stund. Max Cosyns, prof. Piccards assistent, planerade också en ny uppstigning.
Ballongen exploderade emellertid vid ett hållfasthetsprov den 11 aug., varvid
en arbetare dödades och två andra personer skadades. Den franske flygaren
Lemoine nådde den 28 sept. en höjd av 13,660 m. med aeroplan, 260 m. över
det förutvarande rekordet, som innehades av engelsmannen kapten C. F. Uwins.
De positiva elektronerna.
Stratosfärens lufttunna rymd har sitt största intresse som skådeplatsen för
de hemlighetsfulla ultrastrålarna eller »kosmiska» strålarna. Carl D. Anderson
i Pasadena och P. M. S. Blackett i Cambridge, England, gjorde den
uppseendeväckande ’Upptäckten, att dessa strålar vid kollision med materiella partiklar gåvo
upphov till ultrakorpuskler av ett dittills okänt slag. Korpusklernas art
studerades genom att fotografera deras banor i den av Nobelpristagaren C. T. R.
Wilson konstruerade »dimkammaren», varvid de elektriskt laddade partiklarna
avböjdes från sin rätliniga kurs genom ett starkt magnetfält. Det befanns, att
en del av partiklarna avböjdes i precis samma grad som de negativa elektronerna,
ehuru i motsatt riktning, och således måste vara positiva elektroner.
Existensen av dylika partiklar, som av Anderson kallades p o s i t r o n e r, medan
de negativa elektronerna benämndes negatroner, var en fordran hos P.
A. M. Diracs vågmekanik, som genom denna upptäckt sålunda erhöll ett starkt
stöd. Positronens massa och laddning, som kunde beräknas ur dess
ioniserings-effekt, befunnos överensstämma med den negativa elektronens, ehuru med
motsatt tecken för laddningen. Dess massa var sålunda omkring 1,845 gånger
mindre än protonens.
Det visade sig snart, att positroner även erhöllos vid passagen av hårda, d. v. s.
kortvågiga och energirika, gammastrålar genom materia. Positronernas antal
växte med gammastrålningens energi och den bombarderade substansens
atomvikt. De positiva elektronerna, som Rutherford och hans medarbetare länge
förgäves letat efter, visade sig vara synnerligen lätta att åstadkomma i laboratoriet!
Av särskild vikt var upptäckten, att positronen åtminstone i många fall uppträdde
samtidigt med en vanlig elektron och på samma plats. Såväl Blackett som de
franska forskarna Joliot och Irene Curie-Joliot drogo den djärva slutsatsen, att
de parvis uppträdande elektronerna med motsatt laddning icke förut funnos i
den bestrålade substansen, utan uppstodo ur strålningen! Det var enligt denna
teori sålunda fråga om en materialisation, varvid ljus (av
gammastrålningens våglängd) övergick i materie. Om energiens belopp förblev oförändrat
vid denna tvillingfödsel, måste man antaga, att en förut befintlig materiell
partikel deltog i processen. Denna kunde därför icke äga rum i den tomma rymden,
utan fordrade närvaro av materia såsom »katalysator».
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
