Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mikrokosmos underbara värld. Av Ansgar Roth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grad om de gammastrålar, som alstrades inom en atoms kärna. Dylika
gamma-strålar utsändes vid en alfapartikels eller en protons övergång från en högre till
en lägre energinivå inom kärnan. Men ett gammakvantum hann därvid inte
långt, utan splittrades redan inom kärnans område i en positron och en elektron.
Elektronen slungades ut i form av en betapartikel, men positronen infångades av
en neutron inom kärnan och bildade därvid en proton. Kärnans positiva laddning
steg därigenom med en enhet. Vid den senare processen uppstodo de mjukare
gammastrålar, som ständigt iakttogos vid utsändnig av en betastråle.
Atomkärnans byggnad i nytt ljus.
Vilken uppfattning som än antogs, kunde det anses säkert att neutronen var
en byggnadssten i atomernas kärnor. Det var därför icke längre nödvändigt att
antaga tillvaron av »fria» elektroner (eller positroner) inom kärnan; dylika
kärnelektroner hade förut vållat stora svårigheter, emedan det visade sig att de
måste vara väsentligt olika beskaffade mot de i atomernas »hölje» bundna
elektronerna. Alla kärnor kunde tänkas uppbyggda av protoner och neutroner: en
heliumkärna (alfapartikel) t. ex. av två protoner och två neutroner i stället för,
såsom förut antagits, av fyra protoner och två negativa elektroner. På detta sätt
uppbyggda alfapartiklar kunde i sin tur tänkas utgöra byggnadsstenar i de tyngre
grundämnenas atomkärnor. De teoretiska konsekvenserna av denna uppfattning
om materiens byggnad undersöktes bl. a. av W. Heisenberg, som fann att kända
fakta rörande atomkärnornas sammansättning och stabilitet härigenom kunde
få en långt enklare förklaring än förut.
Positiv elektricitet ett hål i den negativa?
Professor P. A. M. Dirac i Cambridge, som jämte professorerna W.
Heisenberg i Leipzig och E.Schrödinger i Berlin den 9 nov. erhöll Nobelpriset i fysik
för sina atomteoretiska undersökningar, bebådade redan 1931 de positiva
elektronernas existens. Dirac lyckades ge vågekvationen för en elektron, som rörde
sig i ett potential fält, en sådan form, att ekvationen uppfyllde relativitetsteoriens
fordran på invarians. Lösningen av den nya ekvationen gav icke blott en
fullständig förklaring till vätelinjernas s. k. finstruktur, utan förklarade också
uppkomsten av elektronernas rotation (spin), som förut tedde sig såsom ett av
experimenten givet, men för övrigt oförklarligt fenomen. Han erhöll emellertid
två system av lösningar, av vilka det ena motsvarade partiklar med negativ
rörelseenergi — ett resultat som betraktades såsom absurt. Dirac själv föreslog
en egendomlig hypotes. Han antog, att alla nivåer med negativ energi i
allmänhet voro upptagna av elektroner, men att dessa tillsammans icke gåvo
upphov till något yttre fält och därför icke kunde iakttagas. Endast i det fall,
att en plats icke var upptagen, utan där i stället fanns en glugg eller ett hål,
uppstod en verkan av precis samma slag som om där funnes en partikel med
samma massa och rotation som en negativ elektron men med positiv laddning.
Upptäckten av positronen, som följaktligen kunde betraktas såsom ett hål i
elektronsystemet, bekräftade Diracs märkvärdiga hypotes och vidgade dess an-
136
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
