Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norden 1933. Av redaktör Ejnar Fors Bergström - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiers, och den 25 februari avgick ministären Hundseid. Omedelbart efter omröstningen
vädjade högerledaren Hambro till den avgående statsministern att vid utpekandet av sin
efterträdare sörja för, att landet finge en regering, stödd på en parlamentarisk majoritet
av grupper med gemensam uppfattning. Trots alla uppmaningar har, sade han, det varit
omöjligt att av venstres ledare få ett uttalande till klarläggande av krisens inre innebörd.
Därtill svarade Mowinckel endast: Jag har under trontalsdebatten förklarat mig anse, att
de av mig angivna riktlinjerna kunna bilda grundval för en regering av samtliga partier
i stortinget.
Att i detta uttalande tonvikten låg på ordet samtliga fick man klart för sig under de
därpå följande, högst formella förhandlingarna om bildande av en nationell
samlingsregering. Arbetarpartiet förklarade sig av principiella skäl icke kunna deltaga i en
regeringsbildning tillsammans med de borgerliga partierna, och venstreledaren förklarade sig
icke vilja deltaga i en enbart borgerlig samlingsregering. Den 2 mars utnämndes så en
ren venstreregering Mowinckel, och några dagar senare avgavs en regeringsförklaring, i
vilken de obestämda riktlinjerna ånyo uppdrogos. Regeringen förklarade sig emellertid vilja
med kraft slå ned varje försök att kränka folkstyrelsen samt vilja lindra klassmotsatserna,
bl. a. genom framläggande av ett modifierat förslag om lagstiftning mot bojkott. I
Grönlandsfrågan komme regeringen att gå vidare på den inslagna vägen.
Regeringskrisen var sålunda överstånden utan att man egentligen vunnit klarhet
om dess innebörd. Några starka sakliga motsättningar lågo dock ej bakom skiftet. Den
på borgerligt håll uttalade oron för en intim samverkan mellan venstre och
arbetarpartiet blev heller icke besannad. Arbetarpartiets huvudorgan förklarade visserligen,
att ministären Mowinckel skulle hållas varm, men om tillvaron av något fast
regeringsblock vittnade, icke de följande händelserna. Trots sin minoritetsställning genomförde
emellertid venstreregeringen under den återstående delen av stortingssessionen flera
betydelsefulla lagar.
Det bojkottlagförslag, som bonderegeringen framlagt i januari och som byggde på ett
kommittéförslag av föregående år, innehöll dels ett allmänt förbud mot bojkott och blockad
i arbetskonflikter, »när den antages komma att skada samhällsintressen eller verka
orimligt i förhållande till den, som åtgärden riktas emot», dels förbud i en rad specificerade fall
med tydligt syfte att trygga arbetets frihet. Bl. a. innehöll lagförslaget förbud mot
hämndbojkott mot någon på grund av hans ställning i en arbetskonflikt, bojkott och blockad mot
arbetsgivare, därför att han sysselsätter icke organiserade, samt bojkott och blockad för
att framtvinga avtal, som ingen eller blott ett fåtal av ett företags arbetare kräva.
Respektive huvudorganisationer skulle under alla förhållanden vara ersättningsskyldiga för skador,
som vållats genom brott mot gällande avtal. Det lagförslag, som senare framlades av
venstreregeringen, kritiserades från borgerligt håll såsom för svagt, från arbetarpartiets
sida som ett förolämpande och fegt »tukthusförslag». Venstreförslaget innehöll absolut
förbud mot bojkott av mindre företag, som blott sysselsätta medlemmar av ägarens familj,
samt föreskrev ifråga om bojkott av företag med högst fem främmande anställda, att den
speciella bojkottdomstolens tillstånd måste inhämtas. Ingen bojkottaktion skulle hädanefter
lagligen kunna sättas igång, förrän respektive arbetarnas eller arbetsgivarnas organisation
givit skriftlig tillåtelse. Ingen bojkott skulle heller få verkställas utan föregående varsel,
och uppskov skulle kunna krävas, så länge stridsfrågan vore under behandling inför
riksmedlingsmannen eller domstolen. Ehuru icke heller vid utskottsbehandhngen majoritet
samlats om en enande linje, genomfördes slutligen venstres utskottsledamöters förslag, som
322
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
