Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norden 1933. Av redaktör Ejnar Fors Bergström - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ledningen förutsatte, att sedan planen år 1940 fullt genomförts, varje division i första
omgången blott skulle kunna mobilisera en liten brigad. En full mobilisering skulle först långt
senare kunna äga rum efter repetitionsövningar för äldre årsklasser, befäls- och
specialistövningar samt materielanskaffning. En förutsättning för denna ansvällning vore även,
att armén finge tillfälle till fälttjänstövningar, vartill emellertid anslag ej beviljats. 1933
års härordning kunde närmast betecknas som en kodifiering av gällande praxis med någon
reduktion i en del punkter och någon utökning i andra.
Sedan Haagdomstolen förklarat den norska ockupationen i nordöstra Grönland strida mot
folkrätten och sålunda bekräftat Danmarks besittning av hela Grönland, uppstod i Norge en
tidvis ganska hätsk strid om fördelningen av ansvaret för Grönlandsaktionen och om sättet
för dess genomförande, varav bl. a. framgick, huru oansvariga kretsar utanför regeringen
lett aktionen mot såväl stortingets som statsministerns och utrikesministerns vilja.
Utgången väckte förbittring, och i vissa uttalanden lyste det igenom, att man icke ville godkänna
domen i Haag såsom slutgiltig. Norge skyndade dock att upphäva ockupationen.
När danske statsministern Stauning inför det nazistiska hotet vid Sönderjyllands gräns
vädjade till en nordisk front, avvisades denna vädjan av många norska tidningar.
Högertidningen Aftenposten skrev till exempel att »den nuvarande stämningen i Norge icke är
gynnsam jordmån för inviter till samarbete på känslomässig grundval» och tillade, att
»norska folket funnit sig i en rättskränkning, men icke torde vilja gå längre, förrän rätten
åter blivit satt i högsätet».
Den 16 oktober företogos val till stortinget. Situationen var en helt annan än vid valet
1930, då de borgerliga partierna reste sig mot det diktaturkrävande arbetarpartiet och i ett
•slag reducerade detsamma från 59 eller, om den rent kommunistiska flygelfraktionen
medräknas, från 62 till 47 mandat. Nu förklarade sig arbetarpartiet vilja värna demokratien,
vilket tycktes vara en tvär omkastning. De övriga partierna voro inbördes splittrade —• det
existerade överhuvudtaget intet för hela landet gällande avtal om valförbund mellan några
grupper. Blott i ungefär halva antalet kretsar hade högern och bondepartiet ingått
valförbund. Venstre uppträdde liksom 1930 på egen hand. Den lilla gruppen frisinnade
folkpartiet, som eljest brukat följa i högerns släptåg, hade i sina huvudkretsar brutit
valsamverkan och i stället ingått valallians med en alldeles ny faktor, det nya partiet
»Nasjo-nal samling», som bildats av den avgångna bonderegeringens försvarsminister, major
Vid-kun Quisling.
Vidkun Quisling, vilken redan under föregående år blivit ett omstritt namn men som genom
sina kanipsignaler mot kommunismen och sina ideers livlighet i vissa kretsar förvärvat
popularitet, hade redan i bonderegeringens dödsstund i stortinget hissat n3^a signaler, som
föranledde bondepartiets huvudorgan att fråga, om meningen vore att bilda ett nytt parti.
Major Quisling besvarade nekande denna fråga, men sedan han misslyckats med ett försök
att gripa makten i bondepartiet, utsände han i maj ett upprop om bildande av sitt nya parti,
vilket egentligen var en fortsättning av den rörelse han organiserade 1931 under namnet
»Den norske folkerejsning». Programmet krävde allmänt borgerligt samarbete. Stortinget
skulle kompletteras med direkta representanter för organisations- och näringsliv. Det
revolutionära undermineringsarbetet skulle stoppas, de marxistiska onistörtningspartierna
utrotas och deras medlemmar berövas alla offentliga ställningar och uppdrag. Ett »solidariskt
samhälle» skulle bildas. Många missförhållanden skulle rättas till, men vägen till bättring
låg i dunkel. Våldsamma angrepp riktade Quisling mot sina forna regeringskolleger.
Till en början föreföll det, som om »Nasjonal samling» på sina håll åtnjöt vissa
sympatier. Högern vägrade dock att samverka med detta nya parti, som, även om det avstod från
324
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
