Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Annus Medicus 1935. Av professor Torsten Thunberg - Professor Hans Spemann Nobelpristagare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningar omvandlas till en liten blåsa, en ^blastula», vilkens vägglager utgöres
av små celler. Denna blåsa instjälpes i fortsättningen ungefär som när man
klämmer ihop en söndrig gummiboll, dock med den skillnaden, att ränderna
växa emot varandra, så att ingångsöppningen till den numera dubbelväggiga
blåsan, »gastrulan», blir liten och springformig. Öppningen kallas urmun.
På dylika ägg utförde nu Spemann intressanta avsnörningsförsök. Kring
äggcellen slog han en ögla av finaste hår och uppdelade ägget genom långsam
åtdragning i två delar. Skedde denna uppdelning på lämpligt sätt och hade ägget ej
nått längre än till en blastula eller åtminstone icke överskridit första stadiet av
gastrulabildningen, utvecklades varje del till en fullständig organism. Det hade
alltså lyckats att på experimentell väg ur ett och samma ägg framkalla
enäggs-tvillingar. Annorlunda blev effekten, om halveringen ägde rum på ett senare
stadium. Då erhöllos blott defekta halvembryoner.
Här var beviset lämnat för, att amfibieägget på det tidigaste stadiet med hänsyn
till sitt kommande öde ej var fast determinerat. Först på ett senare stadium blev
deterrninationen mer bestämd. Då det nu gällde att följa arten och graden av
denna så småningom sig utvecklande determination, tillgrep Spemann operativa
ingrepp på embryot och använde härför en samtidigt enkel och effektiv metod.
Det gällde att först befria ägget från dess skyddshölje, så att det blev lätt
till-;gängligt. Härtill visade sig fina urmakarepincetter användbara. Det gällde sedan
att operera bort någon del av ägget. Det skedde med tillhjälp av ett glasrör,
utdraget så att det hade en öppning av endast en tiondels millimeter. Sattes nu
spetsen av detta rör mot ägget, kunde en liten del av detta lätt insugas i röret.
Medels en i fin spets utdragen nål var det sedan möjligt att avskära det i
glasröret insugna stycket. I det så uppstående såret kunde man införa en ymp, som
på liknande sätt tagits från ett annat embryo. Implantatet trycktes in i såret med
en tunn glastråd, klibbade fast där och befanns inläkt redan efter tio minuter.
Följande försök må anföras. En embryobit, som normalt skulle utvecklas till
hjärna, inplanterades på ett ställe, där normalt ett stycke kroppshud skulle uppstå,
och omvänt. Ymparna växte fast så väl, att man endast kunde återfinna dem,
om de från början valts så, att deras färg skilde den från den nya omgivningen.
Resultatet av försöket blev, att vad som ursprungligen skulle blivit hjärna
utvecklade sig till hud, och vad som skulle blivit hud utvecklade sig till hjärna. Även
på detta stadium var alltså determinationen på intet sätt absolut.
Fortsatta försök visade, att den s. k. övre urmunläppen förhåller sig på sitt
särskilda sätt. Om ett stycke härav utstansas och inympas på den blivande
buksidan, så bibehåller det därstädes samma utvecklingstendens som på
ursprungsstället. Liksom det där skulle ha utvecklat sig till kotpelare och
muskulatur, så gör det det även på sin nya plats. Men ej nog härmed. Det tvingar sin
nya omgivning att förhålla sig som den ursprungliga omgivningen till
nykomlingen skulle ha gjort. Det utövar sålunda ett inflytande på angränsande område
och åstadkommer, att detta utbildas till ett centralnervsystem med ögon, näsa och
öron. På buksidan av den opererade grodden uppstår sålunda ett andra embryo,
tydligen fram tvunget genom inympningen av detta lilla stycke av övre urmunnen.
Stycket ifråga har alltså förmågan att organisera sin omgivning. Det representerar
vad Spemann kallar en »organisator».
Frågan uppstår, hur en dylik organisation kan ernås. Svaret har redan funnits.
Organisatorn jiåverkar sin omgivning på kemisk väg. Det är genom till
omgivningen avgivna ämnen, som den tvingar ämnesomsättningen i dess celler in på nya
banor. Man kan t. o. m. ersätta organisatorn genom cellfria extrakt ur densamma.
Ja, man har redan lyckats framkalla bildningen av det nyss beskrivna extra
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
