Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konstlivet i Sverige 1935. Av Gotthard Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
räkna den unge Skånemålaren Nils
Nilssons, som hölls i Svensk-franska
konstgalleriet. Den visade en lidelsefull
koloristisk kraft förenad med en vilja till
monumental förenkling, som även satt
sin prägel på konstnärens debut som
freskomålare i den nya flickskolan i
Göteborg. En annan monumentaluppgift
fullbordades under året av Sven Erixson,
som i sin väggmålning med Nils
Holgers-sons-motiv i Olofslunds folkskola i
Stockholm visade en märklig utveckling från
den 1932 av Bonniernämnden belönade
skissen, en utveckling, som även spårades
i hans samtidigt i Färg och form
utställda stafflimåleri med dramatiskt
uppfattade Lofotenmotiv. Ett par andra av
gruppens medlemmar, Albin Amelin och
Gideon Börje, stärkte med sina senaste
utställningar intrycket av att de befinna
sig i en stark och jäsande utveckling.
Hos alla de här nämnda konstnärerna
finns, trots all individuell olikhet, ett
gemensamt drag, en strävan bort både från
det naturalistiska illusionsmåleriet och
från Matisseskolans dekorativt betonade
färgkonst. De söka i konsten framför allt
det dramatiska uttrycket, gärna med en
social betoning. I egendomlig motsats
härtill står den utveckling som fört
Hilding Linnqvist, genom sitt naivistiska
måleri en av gruppens ursprungliga läromästare, till en raffinerad
färgornamen-tik, mera i samklang med det gamla Falangmåleriet, vars ideal trognast vårdats
av Einar Jolin, som även exponerat i Färg och form, och av Birger Simonsson,
som tillsammans med skulptören Nils Sjögren hade en stor utställning på
Konstakademien.
Å andra sidan har den dramatiska färgkonst, som dominerar inom Färg och
form, representanter även utanför denna grupp. Den mest intensive färgdyrkaren
inom nutida svensk konst, Carl Kylberg, hade under året en utställning, som
dock gav föga nytt utöver den, varmed han föregående år gjorde sitt stora
genombrott. En dramatisk färgdiktare är även Martin Åberg, vars utställning vittnade
om en stark utveckling.
I mängden av övriga separatutställningar gåvo åtminstone några nya bidrag
till sina upphovsmäns konstnärliga fysionomi. Dit räknar jag bl. a. Percys, som
frapperade genom sin rikt blommande kolorit, Olle Nordbergs, som fängslade
genom en utpräglad svensk ton i landskapsskildringen, Gunnar Zilos, som visade
en allvarlig strävan mot klassiska formideal, och Frans Timéns, som betecknade
ett sent men definitivt genombrott för denne saklige och flärdfrie
landskapsmålare, som i skildringen av sin karga mellansvenska hembygd också är ett
stycke av en poet.
Några märkligare debuter äro icke att anteckna. Ivån Griinewalds visade, att han
ännu inte lyckats frigöra sig från intrycket av sina föräldrars konst, och Göran
Konstakademiens sekreterare, professor E.
Lindberg, i talarstolen vid akademiens
200-årsjubileum den 9 mars; bakom honom
preses, justitierådet Axel Edelstam; i trappan
akademiens professorer och ledamöter; i
främsta raden professor Olle Hjortzberg,
Ferdinand Boberg och professor G. Kallstenius;
bakom den sistnämnde Birger Simonsson,
längre upp i trappan t. v. Skånemålaren
Johan Johansson och bakom honom Emil
Jo-hansson-Thor.
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
