Svenska Dagbladets Årsbok / Fjortonde årgången (händelserna 1936) / 208 (1924-1944) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filmåret 1936. Av redaktör E. W. Olson

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fr. v. över: Leslie Howard och Norma Shearer i »Ronieo och Julia», Fedor Sjaljapin i »Don Quijote», Greta Garbo i »Anna Karenina»: under: Steffi Duna och Charles Collins i »Dansande piraten» samt William Powell och Luise Rainer i »Ziegfeld».

ögonblickligt publiktycke. Nära besläktad med showfilmerna, men invävd med person- och revyhistoriskt stoff, var den till det yttre väldiga filmen om »Den store Ziegfeld».

Nyare amerikansk historia med ett inslag av kabaret- och operascener erbjöd också den märkliga filmen »San Francisco». Musikfilmerna voro annars inte så talrika från amerikanskt håll. Det eviga motivet »Teaterbåten» gick igen. I »Metropolitan» hade Lawrence Tibbett ett musikaliskt genombrott hos svensk publik. Det mycket uppskattade paret Nelson Eddy och Jeanette Mac Donald framträdde i »Rose-Marie», och en ny sångstjärna, Gladys Swarthout, lanserades med framgång i »Rosen från Södern».

Däremot hade knappast färgfilmen ännu haft något verkligt genombrott. »Sången om skogarnas folk», som framfördes med stor reklamapparat, slog knappast an. Vackra scener förekommo däremot i operettfilmen »Den dansande piraten».

Av europeisk film var den franska detta år påfallande ofta företrädd. Fransk film hade under senare år i Sverige kommit att bli synonymt med god film. 1936 års erfarenheter ruckade kanske en smula på denna föreställning. Intrycket var blandat. Det beror kanske på, att vi detta år sågo prov på så varierande genrer; medan tidigare års franska repertoar på våra biografer tämligen konsekvent tillhört den allvarligare moderna komedien, bjöd detta år på stora kostymfilmer, operett, krigsfilmer och melodramatiska saker av franskt ursprung. Särskild uppmärksamhet väckte självfallet Duviviers stora Golgatafilm, som på premiären spontant utlöste ett behov hos publiken att manifestera religiös uppbyggelse: man sjöng unisont en psalm efter föreställningens slut. De mest uppburna namnen inom fransk film voro mangrant företrädda i repertoaren: Harry Baur i bl. a. kosackfilmen »Taras Bulba», Charles Boyer i »Passion» och »Mayerlingdramat», Simone Simon i »Lyckliga dagar» och Annabella i »Varieté». Stor framgång hade den sympatiske regissören Jacques Fevder med sin spirituella pastisch »Hertigen söker nattkvarter».

Engelsk film bjöd även under året den svenska publiken en mycket omväxlande repertoar. Man spelade — fastän icke med större framgång — Shakespeare, »Som ni behagar» med Elisabeth Bergner, Korda lanserade Charles Laughton i en för biopubliken ny genre, nämligen som Rembrandt i en målerisk film om den store konstnären, och dessutom presenterades två resultat av samarbetet med H. G. Wells, framtidsfantasien »Tider skola komma» samt mirakelkomedien »Mannen som kunde göra underverk». René Clair kunde som prov på sin verksamhet visa den mycket uppskattade satiriska komedien »Spöket reser västerut». Musikfilmen företräddes av »De gudarna älska...» med Mozart som centralfigur och kriminalfilmen i amerikansk stil av den underhållande »De 39 stegen».

Tysk film gjorde sig gällande först mot slutet av året med sånglustspelet »Födelsemärket», med »Mazurka» och »Slutackord»; man antecknar vidare Trenkerfilmen »Kejsaren av Californien», filmversioner av »Tiggarstudenten» och »Tsarens kurir» samt några andra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>