Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stjärnor och molekyler. Av Ansgar Roth - "Tunga elektroner", atompartiklar av hittills okänt slag - Tungt kväve som adresslapp på molekylerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rotor med turbiner och celler för Svedbergs
stora ultracentrifuy.
meyer vid California Institute of
Technology upptäckt tillvaron av
partiklar eller atomfragment av dittills
obekant art i den kosmiska
strålningen. Partiklarna voro dels positiva,
dels negativa, och laddningens belopp
var lika stor som hos en elektron, men
massan var avsevärt större än
elektronens, ehuru mindre än protonens
(som är omkring 1,850 gånger tyngre
än elektronen).
En liknande upptäckt rapporterades
också av J. C. Street och E. C.
Steven-son vid Harvarduniversitetet, vilka
oberoende av kollegerna i Kalifornien
funnit att de kosmiska strålarna till
icke mindre än 80 procent utgjordes av partiklar med en massa mellan elektronens
och protonens. De nya partiklarna passade inte in i någon av de gängse
atomteorierna, vilket dock knappast var förvånande, då fysikerna ej hade någon
experimentell erfarenhet av de fenomen som uppträda vid energibelopp, motsvarande
hundratals millioner ända till flera milliarder elektronvolt.
Den japanske fysikern H. Yukawa och prof. E. G. G. Stiickelberg i Genéve
meddelade emellertid, att de redan ett par år tidigare oberoende av varandra
utarbetat en teori, som bebådade existensen av »tunga elektroner» med en massa
omkring 150 gånger den vanliga elektronens. I Stiickelbergs teori beskrevs materiens
egenskaper medels ett komplicerat matematiskt uttryck, en »spinor» med 16
komponenter. Den tunga elektronen sades vara av sekundär natur, i det att den
alstrades av förut kända partiklar; den var dessutom mycket labil och existerade endast
under en ytterst kort tid. Enligt denna teori funnes ytterligare fyra partiklar, som
ännu icke anträffats av fysikerna.
Tungt kväve som adresslapp på molekylerna.
Kvävgas är en blandning av två isotoper med atomvikterna 14 och 15 i sådan
proportion, ung. 263:1, att den totala atom vikt en blir 14.008. Harold G. Urey vid
Golumbiauniversitetet i Newyork — nobelpristagare i kemi 1934 för sin upptäckt
av tungt väte — lyckades till viss grad skilja de båda kväveisotoperna från
varandra och successivt anrika det tunga kvävet. Han använde ett lodrätt rör, 16 cm
i genomskärning och nära 11 meter långt, i vars inre ett antal av icke mindre än
1200 stålplattor hade staplats över varandra. Ett kvävehaltigt salt, en lösning av
ammoniumsulfat, droppade från rörets övre ända och sökte sig över plattorna
ned till rörets botten, där kvävet avlevererades i form av ammoniak. En del härav
stannade i lösningen på bottnen, under det att återstoden steg upp såsom gas
genom röret och uppfångades av sulfatet samt därefter på nytt genomgick samma
process. De molekyler, som innehöllo tunga kväveatomer, samlades så småningom
i övervägande grad i bottenlösningen, medan de lättare molekylerna åter och åter
stego upp i gasform, och Urey erhöll på så sätt en lösning, som innehöll 2.5 proc.
av den tunga isotopen. Produktionen uppgick till 0.2 gram på 24 timmar, och det
tunga kvävet var sålunda en mycket dyrbar substans.
Denna koncentration var tillräckligt stor för att möjliggöra en serie intressanta
kemiska och biologiska försök, som voro ägnade att visa på vad sätt kvävet
deltager i livsprocesserna. Kväve ingår ju i de flesta organiska substanser, såsom i
160.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
