Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teateråret 1937. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
överst t. !’. Åtuters de Wahl i »Byggmästare Solness», däriindcr Lars Hanson i »Till
Damas-kusy>, i fr.ittpn Harriet Bosse i »Byggmästare Solness», alla pä Dramatiska teatern; överst t, lu
Gerda Lundeqiii.st i : Cngdomen kommer med åren» samt Gösta Ekman och Aino Taube i
»Doktor Clitterhouse» på Vasateatern,
inte uteslutande ge anglosachsiska farser, utan trots allt då och då sticka emellan
med lödigare gods.
Den som av teatern inte ijegär annat ån en meny av idel småvarmt har
emellertid havt åtskilliga smakliga anrättningar att fröjda sig åt. Till de allra behagligaste
styckena hörde sålunda Dodie Smiths »En så’n dag», som Dramaten gjorde stor
publiksuccé med i början på hösten och sedan gång på gång fått ta till när
Strindberg eller Raynal fallit igenom. Själva pjäsen var en av de vanliga engelska
familjekarusellerna, utan nämnvärt sammanhang, men med gott humör och god
smak. Och där fanns åtminstone en scen, den där husets båda unga döttrar i
månskenet dryftar den äldres hjärtesorg, som höjde sig till verkligt fin komedi.
Scenen i fråga spelades också utmärkt av Inga Tidblad och Gunn Wållgren, som
verkligen gav illusion av fjortonåring. I en biroll som evigt förkyld,
olyckskraxan-(le hjälpgumma gjorde Märta Ekström en dråplig karikatyr. Av Dramatens program
kunde också Sigfrid Siwertz’ Skönhet eventuellt räknas till den lättare förströelsen.
Det ganska tunna stycket, som ironiserar över nutidens kult av allehanda
artificiell, kommersialiserad skönhet, räddades av ett utmärkt framförande, där särskilt
Olof Widgren som degenererad, estetisk greve gjorde en stark insats.
Komediteaterns obligatoriska kassapjäs hette på våren Timmen H, en fars av
Pierre Chaine om en bolsjevikrevolution i en fransk småstad, som befinns inte ha
varit någon revolution alls. Chaine bjöd inte bara på dårhusmässig
situationskomik, utan också på verkningsfull drift med allsköns politiskt skoj, och i den
goda ensemblen tog Alice Eklund priset som en festligt tecknad, alkoholiserad
kokerska. På hösten var teaterns stora slagnummer, S:t John Ervines S:t Peters
finger, ett något enklare fabrikat; både de uppträdandes flödande svada och
otroliga slagfärdighet och handlingens brist på varje slags sannolikhet erinrade
emellertid om att Mr S:t John Ervine är landsman till Shaw.
192.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
