Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teateråret 1937. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fr. v. i övre raden Sture Lagenvall, Marianne Löfgren och Olga Anderson i »En man som alla
andra» på Blancheteatern samt Viveka Linder i »Påsk» på Vasateatern; under: Olof Widgren
i »Byggmästare Solness», Mimi Pollak och Olav Riégo i »Därom tiger mannen» på
Blancheteatern samt Eva Lagerström i »Min frihet» på Nya teatern.
niskt verkningsfull hade man ju havt på känn; men att hela medeltiden skulle stå
fram så levande som den här gjorde speciellt i de av Olof Molander ypperligt
gestaltade masscenerna hade man dock knappast väntat. Bland de individuella
rollskapelserna framträdde här särskilt Anna Lindahls inspirerade tolkning av
Den besatta. Också Vasateatern förde fram ett Strindbergsprogram, Påsk; den rätt
ojämna och delvis dilettantiska föreställningen fick sitt förnämsta intresse av
Viveka Linders Eleonora, som bekräftade att hennes framgång som Hedvig i
Vildanden inte var någon tillfällighet.
Den äldre dramatiken företräddes i övrigt av Byggmästare Solness, vilken med
de Wahl som Solness och Signe Hasso som Hilde Wangel under våren upplevde ett
alltför litet antal föreställningar på Dramaten, och Gyllenborgs hedervärda
Svenska sprätthöken, vilken samma teater gav som festprogram vid sitt
hundrafemtio-årsjubileum; ett i fråga om uppsättning och spel lika utsökt stilsäkert framförande,
som förvandlade styckets prudentliga otymplighet till en pikant artistisk krydda,
gjorde att man här ovanligt lite kände det litteraturhistoriska damm, som lägger
sig över de flesta tvåhundraåriga komedier.
Bland nyheterna med födelseår på 1930-talet hade a n m är k n i ng svär t många en
dagsaktuell, oftast utpräglat radikal tendens; tydligen håller teatern på att
politiseras liksom allt annat i vår värld av krigshot, diktatorskommandon och
riks-dagsgräl. Sålunda var Nordahl Griegs Vår ära och vår makt, förstklassigt given
på Dramaten, ett angrepp på krigsjobbare och krigshetsare, som bara led av att
de ortodoxt marxistiska synpunkterna kom väl ohöljt fram; eljest var denna
rörliga rundmålning av krigsårens, de torpederade ångarnas och gulaschbaronernas
Norge ett effektfullt agitationsnummer, gjort med stor dramatisk verv och blick
för scenens krav. Raynals på samma teater spelade Khaki, en krigspjäs från den
franska fronten i Macedonien, var också fredspropaganda; men här var den dra-
194.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
