Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teateråret 1937. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inspirerat grepp kring tidens väsentliga frågor som Pär Lagerkvists Mannen utan
sjäL Om man så vill, är detta »tidsdrama» en predikan från scenen — men i så
fall en predikan av en enkel, elementär, gripande storhet, som gör stycket till ett
av de märkligaste i Lagerkvists produktion. Dess uppförande — av Per Lindbergs
fandsortsturné -— var utan tvivel ur rent svensk synpunkt teaterårets viktigaste
händelse. Härtill kom att pjäsen i stort sett spelades väl, framför allt av Georg
Rydeberg, vars framställning av mannen oavbrutet växte fram mot den fullödigt
återgivna slutscenen, och Karin Carlsson-Kavli, vilken som kvinnan för första
gången på länge fick möjlighet att visa vad hon har inombords.
Kanske betraktar Hella Wuolijoki också sin Kvinnorna på Niskavuori som ett
tendensdrama, där den nya tidens seger över gammal förstenad tradition
illustreras. Vid den på förhand mycket omskrivna premiären på Dramaten fick man
emellertid snart klart för sig, att hon i stället skrivit ett saftigt folkskådespel i
finsk storbondemiljö, ett folkskådespel utan alltför stora litterära pretentioner,
men med åtminstone en praktfull roll, den av Märta Ekström kongenialt spelade,
kärvt myndiga och beskt humoristiska »gamla frun».
Betydande modern dramatik utan politisk eller psykologisk tendens gavs
egentligen bara på Blancheteatern. Men där spelades i gengäld två stycken, Lawrences
Min son är min och Armand Salacrous En man som alla andra, vilka hörde till det
allra intressantaste som året bjöd på. Lawrences pjäs skrevs visserligen av allt att
döma redan före kriget; men dess utomordentliga analys av den alltför ömma och
tyranniska moderskärlekens väsen och av alla de krafter ur det undermedvetna,
som spelar in i tvekampen mellan hustrun och modern om den manlige
huvudpersonen, är dock helt fylld av vår egen tids anda. Dessutom är Min son är min
kraftfull och levande teater, som kom utmärkt till sin rätt på Blanche. För två av
de medverkande betecknade denna föreställning ett verkligt genombrott: för
Aurore Palmgren, som efter att länge ha varit förvisad till sufflörluckan nu med
små och lugnt behärskade medel gav en rent storartad bild av modern, och för
Holger Löwenadler, vilken som äldste sonen fick fram ett sällsynt övertygande
intryck av en stackars hämmad och hunsad själ i en stor, stark, våldsam kropp.
Fullt på samma nivå stod visserligen knappast En man som alla andra, därtill
fanns här för starka inslag av sensation. Men också denna skildring av hur
omöjligt det är för människorna att bli lyckliga i en tid utan tro, självdisciplin och
fasta hållpunkter hörde till den sevärda dramatiken, helst som den spelades
utmärkt, särskilt av Georg Rydeberg som den av sina drifter piskade mannen och
Sture Lagerwall som en tragisk gigolo. Även samma teaters repris på Martin
du Gärds... därom tiger munnen, blev minnesvärd, främst tack vare Olav Riégos
intelligenta och starka spel i huvudrollen och Willy Peters lovande debut som unge
Joe. Däremot glömmer man gärna Max Cattos Gröna vatten, ett fäsörfabrikat som
låtsades vara stor dramatik och som Komediteatern tog upp i ett tillfälligt och
något missriktat nit för det allvarliga dramat; enda egentliga behållningen gav
Fritiof Billquists goda framställning av en ung man, hälften fiskarpojke, hälften
gentleman, och Helle Winthers överraskande brådmogna spel som hans yngre bror.
Något större teaterår var 1937 knappast; i jämförelse med föregående år
förefaller det tvärtom skäligen intresselöst. Men ljuspunkter saknades dock inte, främst
då Lars Hansons storartade insats och framträdandet av några nya yngre
skåde-spelare, som antingen inte förut uppträtt på Stockholmsscenen eller först nu nått
till full utveckling av sina krafter.
196.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
