Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konstlivet i Sverige 1938. Av Gotthard Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väsentliga dragen är med händelserna så nära inpå sig ogörligt. Om det som
verkligen sker i det som synes ske är samtiden ofta djupt okunnig, och för den som
står mitt uppe i händelserna är det visserligen både möjligt och nödvändigt att
ta ställning till dem, men kritikerns uppgift är en annan än historikerns. Den
historiska återblicken kräver längre distans än ett år. Om man likväl med det senaste
utställningsåret som utgångspunkt skulle våga sig på en allmän iakttagelse rörande
den aktuella situationen, skulle det väl snarast vara den, att skolorna, riktningarna
och programmen, som haft så mycket att betyda i svensk konst och konstpolitik
allt sedan »1909 års män» gjorde sitt numera nästan legendariska genombrott, mer
eller mindre spelat ut sin roll. Det är de individuella insatserna, som för
ögonblicket träda i förgrunden — inom olika riktningar och inom olika generationer.
En sida av denna utveckling är att grupputställningarna nästan försvunnit och,
där de ännu förekomma, mindre äro uttryck för en gemensam konstnärlig
inställning än motiverade av utställningstekniska skäl. Karakteristiskt är, att det för att
fylla Liljevalchs konsthall varit nödvändigt att bilda tillfälliga utställningsgrupper
som »Aderton konstnärer» och »Nio independenter» och att det som vid dessa
utställningar tilldrog sig det starkaste intresset var ett par retrospektivt betonade
kollektioner, vid den förra av den för några år sedan bortgångne Bertil R:sort
Noréns bisarra fantasikonst, vid den senare av Thor Fagerkvists i provinsiell
isolering skapade, starkt personliga verk. Den enda av de tidigare gruppbildningarna,
som ännu visar stor livskraft, »Färg och form», sammanhålles inte bara av en viss
konstnärlig gemenskap utan också av den gemensamma utställningslokalen, som
under året utvidgats och därigenom bl. a. tillåtit ett samlat uppträdande av
gruppen vid en representativ julutställning. Ett något liknande utställningsföretag av
blygsammare art uppstod under hösten i »De ungas salong», som blivit en
samlingspunkt för en grupp unga målare, som man tidigare uppmärksammat på
konstakademiens elevutställningar och på Konstföreningens årliga salong. Ett försök
till en allmän presentation av »Nutida svensk konst», närmast avsedd för
sommarens turistpublik, gjordes av Konstakademien i dess lokaler.
Det som främst satte sin prägel på det stockholmska konstlivet var emellertid
nu som tidigare det stora antalet separatutställningar, av vilka många voro av
ett betydande intresse och några formade sig till mäktiga helhetsbilder av ett
konstnärligt livsverk. Även här kan man konstatera en tendens till uppskattning
av den personliga insatsen vid sidan av de konstnärliga gruppbildningarna. Det
gäller inte minst årets kanske märkligaste konstnärliga händelse, Helmer Osslunds
stora retrospektiva utställning, som för första gången visade den verkliga vidden
av hans gärning inte bara som Norrlands konstnärlige upptäckare utan som en
av de stora måleriska förnyarna i vår konst, en betydelse tidigare i viss mån
bortskymd genom häris övergångsställning mellan tvenne inflytelserika generationer,
konstnärsförbundarnas och modernisternas. Utställningen blev en stor framgång
för den redan av sjukdom brutne och blott några månader senare avlidne
konstnären, för vilken i riksdagen förgäves motionerats om statspension. En ännu mera
senkommen upprättelse fick, kan man säga, Otto Hesselbom 25 år efter sin död
genom den på Svenska Dagbladets initiativ tillkomna minnesutställningen i
Nationalmuseum, som visade honom inte bara som en efterföljare till
Konstnärsförbundets nationalromantiska stämningsmåleri utan också som en ensam sökare på
väg mot en dramatisk uttryckskonst, i viss mån besläktad med de senare
naivister-nas. Även Ester Almqvists minnesutställning gav en om ock fragmentarisk bild av
en personlig utveckling från Konstnärsförbundets måleri till en rytmiskt levande
och starkt besjälad natur- och människoskildring, renast uttryckt i hennes på en
gång intima och monumentala teckningar. Mindre nytt gåvo ett par eljes i och för
124
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
