Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Musikliv och dans 1938. Av Kajsa Rootzén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Musikliv och elans 1938.
Av KAJSA ROOTZÉN.
Liksom under närmast föregående år höll Stockholm även 1938 sin ställning som
internationell musikstad så till vida, att en mängd främmande konstnärer
affi-scherades som aktivt närvarande. Utöver de solistframträdanden, som i en nästan
väl tät följd ägde rum i Konsertföreningen, påkallade en ansenlig rad av
solokonserter — med pianot som förhärskande instrument — den musikintresserade
allmänhetens uppmärksamhet. Publiken räckte emellertid inte till för allt som
bjöds, och åtskilliga konsertgivare, även sådana av stjärnklass, fingo uppträda för
antingen ett minimum av åhörare eller inför en salong, som på konstlad väg,
d. v. s. genom bortskänkta eller realiserade biljetter, fyllts till möjligen en
tredjedel. Detta skulle kunna tas som bevis för, att den svenska huvudstaden i
realiteten ej fyller måtten som musikcentrum av kontinental typ, och säkert har den i
det fallet en bit kvar att växa. Men den, som pliktenligt bevistar så gott som
samtliga årets piano- och violinaftnar t. ex., måste tillstå, att publiken delvis är
ursäktad för sitt kallsinne. Alltför många av dessa gästspelande konstnärer tyckas vara
ute mera för att glänsa än för att ge, mera för att meritera sig för egen del än
för att orientera sina åhörare på olika stildomäner. I programmen råder
nämligen en likriktning, som kan inverka förslöande även på det mest entusiastiska
intresse. Hela denna art av konsertliv har i sitt vegeterande på en de romantiska
virtuosernas tradition hamnat i schablon och slentrian, något som ter sig så
mycket mera vanskligt som den oavbrutna strömmen av namnkunniga utländska
artister skymmer sikten för den nyorientering, som i ifrågavarande avseende
faktiskt inletts av våra egna, undanträngda instrumentalmusiker.
Vare sig dessa senare under året gingo fram i grupp eller enskilt sökte de vinna
genklang för sådan musik, som annars mest lämnas åsido. Den några år gamla
sammanslutningen Fylkingen spelade sålunda dels svensk kammarmusik av äldre
och yngre datum, dels mer eller mindre nya kompositioner av nordiska och
utländska samtida, och liksom pianisten Töre Wiberg och violinisten Sven Karpe
under vårterminen så hade pianisten Fritjof Kjellberg i december uppställt ett
program med uteslutande inhemsk musik. En konsert hållen av Signe Rappe och
Herbert Westrell ägnades helt och hållet Henning Mankells produktion. Särskilt
nämnvärd är också en romansafton, given av Martin Öhman, där enbart nordiska
tonsättare kommo till tals.
Övriga svenska konsertgivare under året voro sångerskorna Julia Claussen och
Valborg Åkerlund (debut), pianisterna Tor Ahlberg (debut), Alarik Göthe, Hans
Leygraf, Dagmar Nordenfelt, Stig Ribbing och Carl Tillius, violinisterna William
Damme och Ernst Källberg (debut) samt cellisten Gunnar Norrby. På vissångens
gebiet debuterade Eva-Helena Grill inför offentligheten.
Bland de många internationella artister, som framträdde med egna konserter,
kunna här utom Metropolitanstjärnorna Kirsten Flagstad, Lauritz Melchior och
Lily Pons nämnas pianisterna Adrian Aeschbacher, Alexander Brailovski, Shura
Cherkasski, Alfred Cortot, Iso Elinson, Alexander Heimann, Jan Smeterlin, Louise
Wacksman och Janine Weill, violinisten Alfred Lustgarten och cellisten Raya
Garbousova samt sångerskorna Marcelle Denya, Astra Desmond, Emma Otero och
Gina van de Veer. I anslutning till den schweiziska utställningen i oktober gavs
av sångerskan Helene Fahrni och pianisten Paul Baumgartner en schweizisk mu-
174:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
