Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Märkligare dödsfall i utlandet 1938 - Poulsen, Johannes - Ruin, Waldemar - Schnedler-Petersen - Sjaljapin, Fjodor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lenglen. Madsen. Poulsen. Muller.
Poulsen, Johannes, dansk skådespelare (* 1881
— † 14/10). Son till 80- och 90-talens störste
man i köpenhamnsk teater, Chr. Emil Poulsen,
och brorson till Olof Poulsen, uppbar han ej
blott en teaterblodets och traditionens
succession — hans livsverk rymde mer av
ursprunglighet, inspirerad skaparkraft och mångsidighet
än vad som i allmänhet faller på stora
skådespelares lott. Hans sällsamma begåvning
behövde icke ens rösten, han gjorde också stor
lycka inom pantomimens gamla förnäma konst.
I Sverige uppträdde han med »De ottes»
berömda turné redan 1905—06 och kom sedan
hit många gånger både till enskilda gästspel
och i danska ensembler. Till sin skapande
fantasi kunde han foga ett med åren allt mer
lysande mästerskap i den rent yttre tekniken.
leke minst berömd var hans maskeringskonst.
Som regissör — han var lärjunge av Reinhardt
•— knöts han redan 1917 till Det Kongelige, som
han sedan tillhörde med ett avbrott i slutet av
1920-talet.
Ruin, Waldemar, finsk professor (* 1857 —
† 10/3). Disputerade för doktorsgraden 1887,
utnämndes följande år till professor i
pedagogik och didaktik i Helsingfors, en
befattning som han uppehöll till 1926. Innehade även
en tid professuren i filosofi, var högskolans
prorektor och senare dess rektor. Ruins
filosofiskt skolade intelligens gav sin djupa
prägel åt hans pedagogiska verksamhet och
omfattande litterära produktion. Tidens
strömningar och ideer följde han med aldrig
svalnande intresse ända in i ålderdomen. »En
kulturbärare i ordets bästa mening.»
Schnedler-Petersen, dansk musfker (* 1867 —
† 7/4). Var 1894—1909 kapellmästare i olika
städer 1 Europa, varefter han erhöll
engagemang som kapellmästare i konsertsalen i
Tivoli i Köpenhamn och beklädde denna post till
1925. En av den danska huvudstadens mest
kända typer med vidsträckta förbindelser även
i Sverige.
Sjaljapin, Fjodor, rysk sångare (* 1873 —
† 12/4). Var i unga år korgosse och blev
sjuttonårig upptagen i ett ryskt operettsällskap,
som bereste landsorten, men inom kort
upplöstes. Efter en period som bärare, jägare och
gatsopare samt en annan som sångare och
dansör i Kaukasus uppmärksammades han av
ryssen TJssatov, som undervisade honom i sång
och gav honom anställning vid operan i Tiflis
1892. Han kom snart till Petersburg, där han
steg från klarhet till klarhet. Gästade 1899
kejserliga operan i Moskva och sjöng 1901
Mefistofeles på La Scala i Milano. Uppträdde 1907
och 1908 i Paris samt 1913 i London. Gästade
Stockholm första gången 1922. »Många ha hyllat
Fjodor Sjaljapin som sin epoks störste sångare.
Andra åter nämna honom gärna dess störste
skådespelare. I själva verket var han väl
bådadera — just för att han kunnat förena
musikaliskt uttryck och scenisk framställning till
en sådan överväldigande mäktig enhet. Hans
konst var konsten att levandegöra till den grad,
att man inte kunde skilja på sång och spel,
att man inte ens tänkte på att det var sång och
spel, utan endast var medveten om detta: att
det var sanningen om en människa och ett liv
och hela djupet och vidden av en stämning.»
(K. R—n. i Svenska Dagbladet.)
Sjaljapin. Stanislavski.
Schnedler-Petersen. Ruin.
329:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
